Jag har haft en särdeles jättesuper välsignad dag idag!
Vem hade trott det när jag vaknade i morse kl. 06.30 och måste hoppa i duschen för att cleana upp mig inför Julfest nr. 1 i skolan?
Inte jag.
Men det blev så mycket bättre än jag någonsin hade kunnat tro!
Oj oj, ja e så glad så jag spricker snart!
Det är nog fantastiskt att få tjäna en Gud så stor som Gud.
Wow, vilket liv Han ger mig!
Första julfesten var som sagt i skolan med en projektgrupp bestående av både finländare, Nepaleser och Pakistanier.
Det var roligt att få hålla i trådarna för en sådan fest och man kom närmare de studerande.
Fast det blev en aning spänt läge i kafferummet en gång, men det är en annan historia. :)
Julfesten ikväll var jag inte alls orolig för, för hjälpledarna skulle ju dra den.
Och det gjorde de med bravur!
De var jätteduktiga och stämningen var på topp!
Enligt mig så var Jultablån som de framförde den bästa delen av programmet, och de gjorde det så otroligt vackert och fint.
Sen blev det andakt och det var en sådan härlig, gudomligt närvarande atmosfär ikväll.
Jesus var verkligen mitt ibland oss.
Jag är så glad för hjälpledarnas skull att Gud har kallat dem att vara Hans, och att Han leder dem och väcker deras längtan. Och alla andra ungdomars också för den delen.
Det är så fantastiskt att se deras ögon, och ni vet vad jag menar med "öögona". ;)
Det är så roligt att arbeta med dem, och jag trivs så otroligt bra med mina båda jobb!
Tänk vad bra Gud kan ordna det för mig :)
Jag har så lätt att fästa mig vid människor. Det går automatiskt och av sig själv. Jag bara börjar tycka om dem och måste säga det till dem.
Åt min klass i GLG så sa jag sista gången: "Well, I love you" och ikväll måste jag bara säga åt mina ungdomar hur fina och härliga de är. Det är något som jag verkligen tycker och de behöver få veta det!
Jag bryr mig inte om ifall folk tycker jag är löjlig, sentimental eller pjaso, jag säger i allafall som jag känner!
Så TACK till vår Gud, för det var helt Din förtjänst!
"Han skall ge dig regn när du sår på din åker, och markens gröda skall bli rik och frodig."
Jesaja 30:23
Amen säger jag bara. Amen!
perjantai 16. joulukuuta 2011
lauantai 3. joulukuuta 2011
Om berg
Vi har alla berg i vårt liv
Vi stöter alla på hinder och motgångar ibland
Och ofta känner vi nog oss inte som bergsbestigare
Man skulle kunna skriva en hel bok om det här men jag nöjer mig med ett inlägg, för idag...
I "Den vita massajens dotter" så skriver Corinne Hofmann om när hon bestiger Mt. Kilimanjaro i Tanzania, Afrika.
Det är fascinerande att läsa om den svåra bestigningen och jag undrar varför någon utsätter sig för någon sådan plåga.
Samma tanke brukar dyka upp när jag ser maratonlöpare, bergscyklister eller skidlöpare.
För mig ser deras "njutning" ut som ren plåga för mig och jag är tacksam över att jag inte håller på med sådana sporter.
En mening som stod ut när jag läste boken var när guiden pushade på Corinne och hennes med-bestigare Hans som var utmattade, genom att säga:
"Tänk inte på berget! Ni måste tömma era huvuden på tankar om berget." (s. 178)
Det är så lätt att stirra sig blind på berget som tornar upp sig framför en.
Det är så enkelt att bli missmodig, nedstämd och känna panik och ångest inför bestigningen.
Det är så enkelt att inte tro på sig själv, att tycka man är värdelös eller mycket sämre än andra, när man ser på berget, och det verkar som att "andra" lätt och spänstigt tar sig uppför, medan man själv knappt kan ta ett steg rädd för att göra fel eller helt enkelt för att all lust och vilja har lämnat en. Det känns för mycket och för stort.
Guidens ord påminner mig om det som Jesus sade om berg.
Att om vi har tro så stort som ett senapskorn så ska vi kunna förflytta berg.
Gud tar inte bort berget från oss, men han utrustar oss för det, och han är vår guide över det.
Vi ska se på Honom som klarar av det, och inte på oss själva som vi tror att inte klarar av det.
Det är lättare sagt än gjort.
En sak har jag ändå lärt mig: man måste ta en dag i taget, ett steg i taget, en uppgift i taget, annars går det inte. Och plötsligt så står man där på toppen och sticker ner sin stolthetsflagga. Och det är okej att vara nöjd med sig själv, bara man inte glömmer bort guiden.
Det är konstigt hur lätt det ändå går att glömma bort alla de berg man har bestigit. Man borde alltid ta en mental bild av sig själv på toppen som man sätter in i sitt minnesalbum i hjärnan och sedan plockar fram nästa gång man står inför ett nytt berg. Påminna sig själv om att det går. Tiden står aldrig still. Tack och lov!
Jag pratade om sporter tidigare, och jag har funderat lite på mitt grenval i friidrott som jag höll på med förut, för båda två inbegrep hinder, både höjdhoppet och häcklöpningen.
Jag undrar varför jag valde dessa grenar?
Speciellt höjdhoppet innebar alltid en mental plåga. Man måste alltid klara en höjd till innan man kom vidare, det fanns alltid ett hinder som var högre än det förra.
I häcklöpningen gick allt så fort. Bara tekniken satt så tänkte jag inte ens på att jag klippte häckar, jag bara sprang fokuserat.
Några gånger kom jag på mig mitt i loppet med att se mig till sidorna på mina medtävlare, och då gick det alltid dåligt efteråt. Min koncentration försvann och jag fokuserade på de andra. Jag minns två gånger som igår.
Ena gången märkte jag att jag höll exakt samma takt som min medsprinter över häckarna, och det störde mig.
Den andra gången var jag halvvägs genom loppet när mina kompisar ropade åt mig att jag låg trea. Då blev jag medveten om de andra och mina egna chanser och det började gå sämre.
Man ska inte stirra sig blind på hindren, inte heller på de som går bredvid.
Ibland ska man inte heller tänka för mycket på resultatet eller målet, då kanske man blir förslappad eller osäker om man någon gång kommer att nå dit.
Det har mycket med själv-disciplin att göra också.
Så slutligen så tror jag att man ska ta ett hinder i taget och ha målet i hjärtat och guiden i sikte.
Vi stöter alla på hinder och motgångar ibland
Och ofta känner vi nog oss inte som bergsbestigare
Man skulle kunna skriva en hel bok om det här men jag nöjer mig med ett inlägg, för idag...
I "Den vita massajens dotter" så skriver Corinne Hofmann om när hon bestiger Mt. Kilimanjaro i Tanzania, Afrika.
Det är fascinerande att läsa om den svåra bestigningen och jag undrar varför någon utsätter sig för någon sådan plåga.
Samma tanke brukar dyka upp när jag ser maratonlöpare, bergscyklister eller skidlöpare.
För mig ser deras "njutning" ut som ren plåga för mig och jag är tacksam över att jag inte håller på med sådana sporter.
En mening som stod ut när jag läste boken var när guiden pushade på Corinne och hennes med-bestigare Hans som var utmattade, genom att säga:
"Tänk inte på berget! Ni måste tömma era huvuden på tankar om berget." (s. 178)
Det är så lätt att stirra sig blind på berget som tornar upp sig framför en.
Det är så enkelt att bli missmodig, nedstämd och känna panik och ångest inför bestigningen.
Det är så enkelt att inte tro på sig själv, att tycka man är värdelös eller mycket sämre än andra, när man ser på berget, och det verkar som att "andra" lätt och spänstigt tar sig uppför, medan man själv knappt kan ta ett steg rädd för att göra fel eller helt enkelt för att all lust och vilja har lämnat en. Det känns för mycket och för stort.
Guidens ord påminner mig om det som Jesus sade om berg.
Att om vi har tro så stort som ett senapskorn så ska vi kunna förflytta berg.
Gud tar inte bort berget från oss, men han utrustar oss för det, och han är vår guide över det.
Vi ska se på Honom som klarar av det, och inte på oss själva som vi tror att inte klarar av det.
Det är lättare sagt än gjort.
En sak har jag ändå lärt mig: man måste ta en dag i taget, ett steg i taget, en uppgift i taget, annars går det inte. Och plötsligt så står man där på toppen och sticker ner sin stolthetsflagga. Och det är okej att vara nöjd med sig själv, bara man inte glömmer bort guiden.
Det är konstigt hur lätt det ändå går att glömma bort alla de berg man har bestigit. Man borde alltid ta en mental bild av sig själv på toppen som man sätter in i sitt minnesalbum i hjärnan och sedan plockar fram nästa gång man står inför ett nytt berg. Påminna sig själv om att det går. Tiden står aldrig still. Tack och lov!
Jag pratade om sporter tidigare, och jag har funderat lite på mitt grenval i friidrott som jag höll på med förut, för båda två inbegrep hinder, både höjdhoppet och häcklöpningen.
Jag undrar varför jag valde dessa grenar?
Speciellt höjdhoppet innebar alltid en mental plåga. Man måste alltid klara en höjd till innan man kom vidare, det fanns alltid ett hinder som var högre än det förra.
I häcklöpningen gick allt så fort. Bara tekniken satt så tänkte jag inte ens på att jag klippte häckar, jag bara sprang fokuserat.
Några gånger kom jag på mig mitt i loppet med att se mig till sidorna på mina medtävlare, och då gick det alltid dåligt efteråt. Min koncentration försvann och jag fokuserade på de andra. Jag minns två gånger som igår.
Ena gången märkte jag att jag höll exakt samma takt som min medsprinter över häckarna, och det störde mig.
Den andra gången var jag halvvägs genom loppet när mina kompisar ropade åt mig att jag låg trea. Då blev jag medveten om de andra och mina egna chanser och det började gå sämre.
Man ska inte stirra sig blind på hindren, inte heller på de som går bredvid.
Ibland ska man inte heller tänka för mycket på resultatet eller målet, då kanske man blir förslappad eller osäker om man någon gång kommer att nå dit.
Det har mycket med själv-disciplin att göra också.
Så slutligen så tror jag att man ska ta ett hinder i taget och ha målet i hjärtat och guiden i sikte.
Dream on...
"Dream on" - ett uttryck som avspeglar skepsis, misstro, omöjlighet och kanske till och med avund
Att våga erkänna sina drömmar kan vara svårt.
När man säger dem högt så bekräftar man deras existens och plötsligt står man inför ett val: a) anta utmaningen b) ignorera den och tona ner den
Jag blir smått nedstämd när jag får höra om människor, unga människor, som inte vet vilka drömmar de har.
Vart försvinner de?
När man är liten har man massor av drömmar. Oftast är de såklart orealistiska och naiva, men vad gör det.
Som tonåring kanske man har lätt för att dagdrömma, åtminstone jag hade det.
Kanske dagens stress har gjort att drömmar om t.ex. ens framtida yrke, har försvunnit?
Samhället har en plan för sina medlemmar och man finner sig snällt i den för att passa in, för att bevisa att man håller måttet.
Jag ska göra mig ett försök på att skriva om mina drömmar, vissa är starkare, vissa svagare, men ändå är de alla drömmar, från det förgångna och från nutiden.
Förflutna drömmar:
- att bli prinsessa
- att få hoppa fallskärm från ett flygplan
- att äga ett katthus och få ha så många katter jag själv ville
- att få träffa min farfar som dog 2 månader efter min födsel
- att ha lockigt hår
Jag tror att drömmar också förändras allteftersom man får perspektiv på saker och ting, och märker vad man verkligen vill göra med sitt liv
Nutidens drömmar:
- att få åka på roadtrip till USA
- att arbeta i Canada under en kortare tid
- att få jobba med drama, dans och musik på något sätt, och lära mig mera
- att bli en bättre människa, mera gästvänlig, generös, osjälvisk
- att få göra gott för andra människor, få beröra
- att kunna vara äkta hela tiden
- att inte släppa barnasinnet utan fortsätta göra konstiga upptåg och vara lite impulsiv
Jag tror inte att drömmar bara måste vara helt storslagna och betyda att man ger upp allt vad man har och är. Absolut inte. Drömmar kan vara mycket mindre också, men de är det som driver på en. Den där hemliga vrån i ditt inre som bara vissa får tillgång till.
Sara Groves sjunger i en av sina sånger:
"In the girl there's a room
in the room there's a table
on the table there's a candle
and it won't burn out."
Vi ska se till att hålla det ljuset brinnande, ett liv utan drömmar gör mig ledsen.
Jag talar enbart från mitt 26-åriga livsperspektiv och har ännu mycket att se och lära mig, och säkert tycker någon att jag är naiv eller barnslig.
Det kvittar. Jag har rätt till mina tankar och mina känslor. Man måste få göra sina egna misstag för att lära sig något.
Det är också viktigt att se till att man inte släcker någon annans låga, någon annans dröm. Och att aldrig, aldrig, underskatta en annan människa eller inte ta dennes dröm på allvar!
Jag vill tro att drömmar också kan vara Guds gåvor till oss, en liten fingervisning om vilka möjligheter som finns i livet, och var vi skulle passa in.
Som svar på mitt förra inlägg så skriver jag, att jag tror att man kan skapa sina egna drömmar. Man kan också skapa gemensamma drömmar. Gemensamma drömmar tror jag ändå är viktigare än att enbart sträva efter sina egna.
Men båda behövs, och båda behöver få utrymme.
Jag hoppas jag fortsätter drömma och låter andra göra det också utan att sticka hål på någon annas dröm!
Att våga erkänna sina drömmar kan vara svårt.
När man säger dem högt så bekräftar man deras existens och plötsligt står man inför ett val: a) anta utmaningen b) ignorera den och tona ner den
Jag blir smått nedstämd när jag får höra om människor, unga människor, som inte vet vilka drömmar de har.
Vart försvinner de?
När man är liten har man massor av drömmar. Oftast är de såklart orealistiska och naiva, men vad gör det.
Som tonåring kanske man har lätt för att dagdrömma, åtminstone jag hade det.
Kanske dagens stress har gjort att drömmar om t.ex. ens framtida yrke, har försvunnit?
Samhället har en plan för sina medlemmar och man finner sig snällt i den för att passa in, för att bevisa att man håller måttet.
Jag ska göra mig ett försök på att skriva om mina drömmar, vissa är starkare, vissa svagare, men ändå är de alla drömmar, från det förgångna och från nutiden.
Förflutna drömmar:
- att bli prinsessa
- att få hoppa fallskärm från ett flygplan
- att äga ett katthus och få ha så många katter jag själv ville
- att få träffa min farfar som dog 2 månader efter min födsel
- att ha lockigt hår
Jag tror att drömmar också förändras allteftersom man får perspektiv på saker och ting, och märker vad man verkligen vill göra med sitt liv
Nutidens drömmar:
- att få åka på roadtrip till USA
- att arbeta i Canada under en kortare tid
- att få jobba med drama, dans och musik på något sätt, och lära mig mera
- att bli en bättre människa, mera gästvänlig, generös, osjälvisk
- att få göra gott för andra människor, få beröra
- att kunna vara äkta hela tiden
- att inte släppa barnasinnet utan fortsätta göra konstiga upptåg och vara lite impulsiv
Jag tror inte att drömmar bara måste vara helt storslagna och betyda att man ger upp allt vad man har och är. Absolut inte. Drömmar kan vara mycket mindre också, men de är det som driver på en. Den där hemliga vrån i ditt inre som bara vissa får tillgång till.
Sara Groves sjunger i en av sina sånger:
"In the girl there's a room
in the room there's a table
on the table there's a candle
and it won't burn out."
Vi ska se till att hålla det ljuset brinnande, ett liv utan drömmar gör mig ledsen.
Jag talar enbart från mitt 26-åriga livsperspektiv och har ännu mycket att se och lära mig, och säkert tycker någon att jag är naiv eller barnslig.
Det kvittar. Jag har rätt till mina tankar och mina känslor. Man måste få göra sina egna misstag för att lära sig något.
Det är också viktigt att se till att man inte släcker någon annans låga, någon annans dröm. Och att aldrig, aldrig, underskatta en annan människa eller inte ta dennes dröm på allvar!
Jag vill tro att drömmar också kan vara Guds gåvor till oss, en liten fingervisning om vilka möjligheter som finns i livet, och var vi skulle passa in.
Som svar på mitt förra inlägg så skriver jag, att jag tror att man kan skapa sina egna drömmar. Man kan också skapa gemensamma drömmar. Gemensamma drömmar tror jag ändå är viktigare än att enbart sträva efter sina egna.
Men båda behövs, och båda behöver få utrymme.
Jag hoppas jag fortsätter drömma och låter andra göra det också utan att sticka hål på någon annas dröm!
Modiga Människor
Jag har nyligen läst en fascinerande bok som har varit bästsäljare i många länder.
"Den vita Massajen" av Corinne Hofmann.
Jag förundras över det mod, den viljestyrka och den beslutsamhet att släppa allt och bara följa sin inre övertygelse som Corinne gör.
Det är beundransvärt att läsa om hur hon sover i små manyattas, skumpar på eländiga vägar i Kenya och byter däck mitt i natten, överlever malaria och hepatit, och samtidigt finner en glädje och en lycka i detta liv ute i bushen hos massajstammen i Barsaloi.
Vad krävs det för att kunna göra något sådant?
Finns det sådana drömmar inom en som ligger och väntar på att tas på allvar?
Jag känner igen Corinnes känsla av att känna sig som hemma i ett annat land, att dras till det av en oförklarlig anledning.
För mig är det landet Canada.
För min syster är det Danmark.
Helt oförklarligt, men ändå så starkt.
Man kan förstå varifrån hinduerna får sina tankar om flera liv.
Det är förunderligt hur som helst.
I uppföljaren till sin första bok, så berättar Corinne om sitt liv som försäljare.
Jag kan inte annat än beundra hennes drivkraft, gästvänlighet och framåtanda och jag funderar hur blir man en sådan människa?
Hur undviker man att gå på sparlåga genom livet?
Hur vågar man satsa på det man tror på, fullt ut?
Det är så lätt att fastna i invanda mönster och bekvämligheter.
Inlinda sig själv i trygghet. Ge upp drömmar. Prioritera.
Alla drömmar kanske inte är till för att uppfyllas.
Ibland krockar också ens drömmar med den andres drömmar.
Hur gör man då?
Kan man skapa nya drömmar, eller är de något som finns där färdigt planterade i en och väntar på ett initiativ?
Jag tar och fortsätter i nästa inlägg, annars blir det här så långt.
keskiviikko 26. lokakuuta 2011
Goda gåvor stavas välsignelser
Jag bara måst skriva idag, för idag har varit en bra dag!
Inte en dag som alla andra när jag dimper ner i baksätet ljudligt suckandes och förväntar mig medlidande från mina medpendlare.
Nej, idag var inte en sådan dag.
Idag var en god gåva från en god Fader.
Jag kan räkna välsignelserna som jag fått idag.
Jag skall dela med mig, men först pris och ära till Honom som gav mig solskensdagen!
Jesus säger:
"Finns det någon bland er som ger sitt barn en sten när han ber om bröd
eller ger honom en orm när han ber om en fisk?
Om nu redan ni , som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor,
skall då inte er fader i himlen ge det som är gott åt dem som ber honom?"
Matteus. 7:9-11
Idag var en bra dag. Och jag är tacksam. :)
Franskalektionen gick bra och jag fick kontakt med mina studerande, blev mänsklig, vill jag kalla det.
Atmosfären bland kollegorna var fin idag. Jag kramade till och med mina två k-vänner.
Projektmötet funkade och börjar äntligen bära frukt och leda nånvart.
Jag fick mycket hjälp med saker jag inte visste eller är så bra på.
Jag fick undan bördor som har hängt över mitt huvud i en månad nu. så skönt!
Övningen med lovsångsbandet ikväll gick bra och jag är evigt tacksam över att ha dem med.
Det är skönt att lovsjunga, man blir glad, lugn, trygg och fridfull.
Jag gjorde en människa glad genom att berömma hennes insats. Jag hoppas hon blev glad.
Jag tror att det här var goda gåvor från min Pappa i himlen.
(Min andra pappa är i Barcelona och svänger runt med mamsen och avnjuter en välförtjänt semester.)
Jag är glad, och varje dag är ny. Vi får se hur det blir imorgon, men idag kan jag njuta, och nu blir det Plättar! :D
Jag ser fram emot lovsångsmässan på söndag kväll, jag hoppas att folk kommer och att det blir bra. Jag är så glad att få tjäna Gud, Han berikar mitt liv så mycket!
Tack!
Inte en dag som alla andra när jag dimper ner i baksätet ljudligt suckandes och förväntar mig medlidande från mina medpendlare.
Nej, idag var inte en sådan dag.
Idag var en god gåva från en god Fader.
Jag kan räkna välsignelserna som jag fått idag.
Jag skall dela med mig, men först pris och ära till Honom som gav mig solskensdagen!
Jesus säger:
"Finns det någon bland er som ger sitt barn en sten när han ber om bröd
eller ger honom en orm när han ber om en fisk?
Om nu redan ni , som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor,
skall då inte er fader i himlen ge det som är gott åt dem som ber honom?"
Matteus. 7:9-11
Idag var en bra dag. Och jag är tacksam. :)
Franskalektionen gick bra och jag fick kontakt med mina studerande, blev mänsklig, vill jag kalla det.
Atmosfären bland kollegorna var fin idag. Jag kramade till och med mina två k-vänner.
Projektmötet funkade och börjar äntligen bära frukt och leda nånvart.
Jag fick mycket hjälp med saker jag inte visste eller är så bra på.
Jag fick undan bördor som har hängt över mitt huvud i en månad nu. så skönt!
Övningen med lovsångsbandet ikväll gick bra och jag är evigt tacksam över att ha dem med.
Det är skönt att lovsjunga, man blir glad, lugn, trygg och fridfull.
Jag gjorde en människa glad genom att berömma hennes insats. Jag hoppas hon blev glad.
Jag tror att det här var goda gåvor från min Pappa i himlen.
(Min andra pappa är i Barcelona och svänger runt med mamsen och avnjuter en välförtjänt semester.)
Jag är glad, och varje dag är ny. Vi får se hur det blir imorgon, men idag kan jag njuta, och nu blir det Plättar! :D
Jag ser fram emot lovsångsmässan på söndag kväll, jag hoppas att folk kommer och att det blir bra. Jag är så glad att få tjäna Gud, Han berikar mitt liv så mycket!
Tack!
Och det går upp, och det går ner...
Ibland har man bra dagar, ibland har man dåliga dagar
Var kommer de ifrån?
Varför finns det dagar när allt går fel, oavsett hur väl man har planerat och tänkt så e det ändå något som kråtar till sig.
Eller så klåpar man sig.
Varför finns det solskensdagar när allt går som på räls, helt oförväntat?
Var är logiken? Kan jag påverka hur min dag kommer att bli? I viss mån så klart, men jag pratar egentligen om saker man inte kan styra över. Om andra människors humör, om trafikstockningar, om teknik som krånglar, om telefonsamtal från främlingar, you name it.
Jag tror att både goda och dåliga dagar kan vara gåvor, på sitt sätt.
Som när man öppnar en present och funderar: "Va e dähär? Va tänkt di no me ti som gett mig det här? Vad ska jag ha dähär till?" Och så klistrar man på ett leende för att verka tacksam. Eller biter ihop och kämpar vidare.
Jag tror att man förstår först efter en tid varför man fick det man fick.
När man har fått perspektiv och kanske tar fram den där obehövliga grejen som man gömde bort i skåpet men plötsligt inser att man kan ha nytta av.
Kanske det är så med dåliga dagar.
Man inser först senare varför man behövde dem.
Jag vet inte varför vissa dagar är bra och vissa dåliga, men den ena kan inte existera utan den andra. Det finns ingen neutralitet.
Detta var bara början...
Var kommer de ifrån?
Varför finns det dagar när allt går fel, oavsett hur väl man har planerat och tänkt så e det ändå något som kråtar till sig.
Eller så klåpar man sig.
Varför finns det solskensdagar när allt går som på räls, helt oförväntat?
Var är logiken? Kan jag påverka hur min dag kommer att bli? I viss mån så klart, men jag pratar egentligen om saker man inte kan styra över. Om andra människors humör, om trafikstockningar, om teknik som krånglar, om telefonsamtal från främlingar, you name it.
Jag tror att både goda och dåliga dagar kan vara gåvor, på sitt sätt.
Som när man öppnar en present och funderar: "Va e dähär? Va tänkt di no me ti som gett mig det här? Vad ska jag ha dähär till?" Och så klistrar man på ett leende för att verka tacksam. Eller biter ihop och kämpar vidare.
Jag tror att man förstår först efter en tid varför man fick det man fick.
När man har fått perspektiv och kanske tar fram den där obehövliga grejen som man gömde bort i skåpet men plötsligt inser att man kan ha nytta av.
Kanske det är så med dåliga dagar.
Man inser först senare varför man behövde dem.
Jag vet inte varför vissa dagar är bra och vissa dåliga, men den ena kan inte existera utan den andra. Det finns ingen neutralitet.
Detta var bara början...
sunnuntai 16. lokakuuta 2011
Det som väger tyngst
Och här ett sista inlägg av ett citat av Thomas A. Kempis.
"Gud ser mer till avsikten med handlingen än till resultatet. Den som älskar mycket åstadkommer mycket. Den som gör något väl, åstadkommer mycket.
Den gör väl som tjänar gemenskapen mer än sin egen vilja."
(s. 10)
Vi är så väldigt resultatinriktade idag, och det förstår man ju förstås.
Det är skönt att se resultat av sitt arbete, och vara stolt över sin egen förmåga.
Det är gott att få se ett gott resultat, det håller jag med om.
Men det gör det också svårare att ta misslyckanden, detta att vi är så fästa vid resultat.
Det kan vara svårt att förlåta sig själv för misstag och saker som gått fel.
Då är det skönt att veta att själva avsikten också betydde något, även om det bara var jag och Gud som visste om den, det var inte förgäves.
Det är viktigt att kunna förlåta sig själv. Att inte gräva ner sig. Man måste vara nådig mot sig själv.
Om den osjälviska kärleken är drivkraften så blir det inte fel. Egentligen. Inte på lång sikt. Det är skönt att vara osjälvisk. Att tänka mer på någon annan än på sig själv. Det är skönt.
Det är befriande att försöka göra sitt bästa för någon annan, när man väl kommit över sitt eget viljetrots, sina motvilliga känslor och sin höga stolthet.
I slutändan lönar det sig alltid. Fast det inte känns så alla gånger.
"Love is still a worthy cause" sjunger Sara Groves, och jag tror henne.
"Gud ser mer till avsikten med handlingen än till resultatet. Den som älskar mycket åstadkommer mycket. Den som gör något väl, åstadkommer mycket.
Den gör väl som tjänar gemenskapen mer än sin egen vilja."
(s. 10)
Vi är så väldigt resultatinriktade idag, och det förstår man ju förstås.
Det är skönt att se resultat av sitt arbete, och vara stolt över sin egen förmåga.
Det är gott att få se ett gott resultat, det håller jag med om.
Men det gör det också svårare att ta misslyckanden, detta att vi är så fästa vid resultat.
Det kan vara svårt att förlåta sig själv för misstag och saker som gått fel.
Då är det skönt att veta att själva avsikten också betydde något, även om det bara var jag och Gud som visste om den, det var inte förgäves.
Det är viktigt att kunna förlåta sig själv. Att inte gräva ner sig. Man måste vara nådig mot sig själv.
Om den osjälviska kärleken är drivkraften så blir det inte fel. Egentligen. Inte på lång sikt. Det är skönt att vara osjälvisk. Att tänka mer på någon annan än på sig själv. Det är skönt.
Det är befriande att försöka göra sitt bästa för någon annan, när man väl kommit över sitt eget viljetrots, sina motvilliga känslor och sin höga stolthet.
I slutändan lönar det sig alltid. Fast det inte känns så alla gånger.
"Love is still a worthy cause" sjunger Sara Groves, och jag tror henne.
Ögonsten på rätt spår
Vi är Guds ögonstenar, det tycker jag är fint.
Här kommer två bra citat av Thomas A. Kempis.
"Den vars samvete är rent blir nöjd och stillsam.
Du är inte heligare för att man berömmer dig.
Du är inte värre för att man klandrar dig.
Du är vad du är, och du kan inte sägas vara större än vad du är i Guds ögon.
Om du betänker vad du är i ditt inre, bryr du dig inte om vad folk därute säger om dig.
Människan ser det yttre men Herren ser till hjärtat.
Människor bedömer handlingarna, Gud väger avsikten"
(s. 36)
Skönt att veta att endast det faktum att jag är den jag är räcker, att jag är älskad just sådan. Tröstefullt.
"Följ mig. Jag är vägen, sanningen och livet. Utan väg kommer man ingen vart. Utan sanning vet man ingenting. Utan liv kan man inte leva.
Jag är vägen du skall följa, sanningen du skall tro, livet du skall hoppas på.
Jag är den fridlysta vägen, den ofelbara sanningen, det oändliga livet.
Jag är den rakaste vägen, den högsta sanningen, det verkliga livet, det saliga livet, det oskapade livet.
Om du håller dig på min väg lär du känna sanningen, och sanningen skall göra dig fri och du når evigt liv."
(s. 74)
Amen.
Här kommer två bra citat av Thomas A. Kempis.
"Den vars samvete är rent blir nöjd och stillsam.
Du är inte heligare för att man berömmer dig.
Du är inte värre för att man klandrar dig.
Du är vad du är, och du kan inte sägas vara större än vad du är i Guds ögon.
Om du betänker vad du är i ditt inre, bryr du dig inte om vad folk därute säger om dig.
Människan ser det yttre men Herren ser till hjärtat.
Människor bedömer handlingarna, Gud väger avsikten"
(s. 36)
Skönt att veta att endast det faktum att jag är den jag är räcker, att jag är älskad just sådan. Tröstefullt.
"Följ mig. Jag är vägen, sanningen och livet. Utan väg kommer man ingen vart. Utan sanning vet man ingenting. Utan liv kan man inte leva.
Jag är vägen du skall följa, sanningen du skall tro, livet du skall hoppas på.
Jag är den fridlysta vägen, den ofelbara sanningen, det oändliga livet.
Jag är den rakaste vägen, den högsta sanningen, det verkliga livet, det saliga livet, det oskapade livet.
Om du håller dig på min väg lär du känna sanningen, och sanningen skall göra dig fri och du når evigt liv."
(s. 74)
Amen.
Pärletankar och hjärteskatter
Jag läste nyligen för andra gången en bok som axplockat insiktsfulla citat av augustinermunken Thomas A. Kempis och redigerare av hans böcker.Boken jag har läst är "Om Kristi efterföljelse", en bok som efter Bibeln är den kristna bok som vunnit störst spridning i världen.
Jag kommer att citera ur denna bok och ge mina tankar om de citat jag valt. Ibland kanske jag bara låter texten tala för sig själv.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
"Du måste alltid lida något, antingen godvilligt eller motvilligt.
Du finner korset överallt. Du har ont i kroppen eller plågas i själen.
Ibland är du övergiven av Gud, ibland blir din medmänniska en prövning, och vad värre är: ofta blir du en börda för dig själv.
Om du frivilligt bär ditt kors, då kommer det att bära dig och leda dig dit du vill, där ditt
lidande upphör.
Om du bär det motvilligt skaffar du dig en börda och plågar dig själv, eftersom du ändå måste uthärda det.
Om du kastar av dig det ena korset, väntar utan tvivel ett annat, som kanske är tyngre.
För den som frivilligt bär sitt kors förvandlas plågan och bördan till förvissning om gudomlig tröst."
(s. 32)
Man kan ha olika sorters kors i livet, saker som är svåra och tunga att bära. Saker som plågar en, gör en missmodig, tynger ner en och får en att tro att man inte orkar längre.
Jag kan bara tala i min egen erfarenhet, och jag har inte haft många tunga kors i mitt liv.
Men jag har haft några, och jag har lärt mig lite.
Bland annat, att ens inställning till kamp är avgörande för hur tungt korset blir.
Om man kämpar mot något man tycker är jättetungt, så blir man ständigt påmind om att det är jättetungt, och det tar en massa energi av en.
Om man däremot accepterar det, och går in med den inställningen att det ska vara kämpigt helt enkelt, och att man får vara extra tacksam för varje dag som det går bättre, då är det lättare att bära.
Det är min erfarenhet och det fick mig att inse att varje dag är en gåva. Bara för att jag hade en bra dag idag, betyder det inte att imorgon blir en bra dag.
Och samma sak med dåliga dagar.
Vi vet aldrig vilka dagar vi får, men vi får gå in med tillförsikten att någon bär dagen med mig, och att Jesus har gått före och förberett vägen och vandrar med.
Varje dag. Every single day. Alla sorters dagar.
Det här med att bli en börda för sig själv känner jag bra igen.
Det sägs att man är alltid sin egen värsta kritiker, och på mig stämmer det.
Man kan lägga ett kors på sig som inte ska vara där. En sten som inte gör nytta. Som blir för tung och river ner istället för att stärka.
När man går in i ett gym kan man inte genast ta 80kg i bänkpress, det går inte för mig iaf. Man måste börja med en vikt som är precis på gränsen, som utmanar och inte är omöjlig att klara av.
Om man sätter krav på sig själv som är alltför stora, för hårda, eller för orealistiska, så stupar man till sist. Det går inte.
80kg vikter kommer aldrig från Gud. Han vet vad vi tål. Och han ger oss inte saker vi inte är redo för. Och det är en tröst.
Ibland kommer det saker som vi faktiskt inte klarar av, men det är inte alltid från Gud. Men Han hjälper oss alltid att bära dem, oberoende av om de är från Honom eller inte. Han hjälper.
Och Han kan lyfta en evighet mera i bänkpress än vi kan. Tack och lov är Han säkraren som står bakom oss, hela tiden! Vi behöver bara säga: Hjälp! jag orkar inte mera. Så tar Han i och hjälper oss.
Nu blev det långt, men jag tror att det blir enklare att bära vissa saker om man bara accepterar dem hoppfullt, istället för att kämpa emot dem och låta missmodet ta över.
Eller kasta av sig dem och inte bry sig, det kan hända att de kommer just för att förbereda oss för något ännu tyngre som väntar.
Tur att vi inte vet vilka kors som väntar oss, det är en nåd.
Läslus
Att läsa böcker är ett intresse som jag skattar högt, även om jag sällan har tid med det, eller tar mig tid för det.
Som liten ansågs det som slöseri med tid att läsa böcker, och kanske därför uppskattade jag varje dyrbar stund jag fick ha med mina böcker.
Oftast var det Kitty-böcker jag läste till tonerna av discoplågan "Believe in Freedom" som alltid numera påminner mig om Kitty Drew, Bessie, George och Carson Drew, och alla deras äventyr.
Jag gillade också att läsa om indianer som liten och ung. Det var fascinerande att lära sig om deras liv och kultur, och om deras kamp mot de vita nybyggarna. Ofta klädde jag också ut mig med poncho och fjädrar i håret. Ja, det var helt enkelt fascinerande.
Som tonåring tog romantiken alltmer överhand och Danielle Steel och Carolyn Brooks blev mina favoriter. Men efterhand blev de också en och samma sak.
Sedan tog spänningsromaner och kriminalare över, av t.ex. Karin Fossum som ännu är en stor favorit för mig. Hon tillåter en ett tjuvkik in i sina karaktärers sinnen och egenheter, och det som gör det så obehagligt är just att dess ordinäritet. Att det kan hända i vilken liten by som helst.
Jag gillade också att läsa Torey Haydens böcker om hur hon tog sig an stumma barn som gått igenom trauman vilket gjort dem stumma. Det var mycket intressant att följa med hur hon hjälpte olika barn.
I min unga vuxen ålder har jag alltmera börjat intressera mig för kristen litteratur, romaner som inspirationsböcker.
Jag helt enkelt dras till dem, och tycker det är jätteintressant.
Så egentligen tänkte jag att detta blogginlägg skulle handla om en av dessa böcker jag läst, men eftersom det blir så långt, så tror jag att jag tar upp det i nästa inlägg.
Men jag hoppas att mitt intresse för böcker och läsande aldrig ska svalna, och jag önskar hitta böcker som bidrar till nya insikter om mitt liv och världen, och som ger mig något.
Och slutligen, läsande är inte ett slöseri med tid. :)
Som liten ansågs det som slöseri med tid att läsa böcker, och kanske därför uppskattade jag varje dyrbar stund jag fick ha med mina böcker.
Oftast var det Kitty-böcker jag läste till tonerna av discoplågan "Believe in Freedom" som alltid numera påminner mig om Kitty Drew, Bessie, George och Carson Drew, och alla deras äventyr.
Jag gillade också att läsa om indianer som liten och ung. Det var fascinerande att lära sig om deras liv och kultur, och om deras kamp mot de vita nybyggarna. Ofta klädde jag också ut mig med poncho och fjädrar i håret. Ja, det var helt enkelt fascinerande.
Som tonåring tog romantiken alltmer överhand och Danielle Steel och Carolyn Brooks blev mina favoriter. Men efterhand blev de också en och samma sak.
Sedan tog spänningsromaner och kriminalare över, av t.ex. Karin Fossum som ännu är en stor favorit för mig. Hon tillåter en ett tjuvkik in i sina karaktärers sinnen och egenheter, och det som gör det så obehagligt är just att dess ordinäritet. Att det kan hända i vilken liten by som helst.
Jag gillade också att läsa Torey Haydens böcker om hur hon tog sig an stumma barn som gått igenom trauman vilket gjort dem stumma. Det var mycket intressant att följa med hur hon hjälpte olika barn.
I min unga vuxen ålder har jag alltmera börjat intressera mig för kristen litteratur, romaner som inspirationsböcker.
Jag helt enkelt dras till dem, och tycker det är jätteintressant.
Så egentligen tänkte jag att detta blogginlägg skulle handla om en av dessa böcker jag läst, men eftersom det blir så långt, så tror jag att jag tar upp det i nästa inlägg.
Men jag hoppas att mitt intresse för böcker och läsande aldrig ska svalna, och jag önskar hitta böcker som bidrar till nya insikter om mitt liv och världen, och som ger mig något.
Och slutligen, läsande är inte ett slöseri med tid. :)
En välsignad helg
Den här helgen har varit jättebra.
Jämfört med förra helgen då allt var jobbigt, och helgen före det, så har denna helg varit superb.
Det beror helt säkert på att jag har Höstlov nästa vecka och ingen undervisning.
Men det är också på grund av en hel massa andra saker som denna helg har överträffat mycket.
Här kommer ett litet sammandrag:
Fredag:
En ledig fredagkväll på grund av ett gott beslut att låta Nätet ta Höstlov.
Både för mig och ungdomarna.
Det blev en Date Night med min hubby.
Vi körd iväg till Vasa och åt på Amarillo, shoppade kläder och gick på bio på Drive och körde hem sen.
Det var en underbar kväll i det allra bästa sällskap. <3
Lördag:
Höstfixande utomhus i vacker väder, klippa gräs, räfsa löv och plantera ljung. S var och hjälpte sin pappa under en stor del av dagen.
Var på loppis med S underbara syster I.
Var på Unga Vuxna kväll med gäst Jukka Sandvik där vi fick en massa bra och djupa diskussioner. En mycket givande samling!
Filmkväll med I och sen sova sova.
Söndag:
Denna dag präglas av relationer.
"Jag var sjuk och ni besökte mig" sa Jesus.
Vi va och hälsa på S faffa idag. Det var värdefullt.
Sen va vi och fixa ramar till mina tavlor, eller pappa fixade dem och vi såg på och höll i lite grann (händiga som S och jag är, hmmm. not), träffa brorsan och T och lilla söta M.
Va ti fammos och drack saft och träffa min härliga kusin och hennes barn.
Va på bön och lovsång med världens underbaraste ex-kollegor och en man. En givande kväll i gemytligt sällskap.
Träffade Å och W på Torghallen och påmindes om Guds omsorg och godhet mot oss! Fick nämligen höra om ett bönesvar. Halleluja och tack Gud! :D
Nu väntar bara 7th Heaven på mig och S och en kväll fri från oroliga magar och ångestfyllda tankar, och oj vad ja ska njut av den känslan! :)
Jämfört med förra helgen då allt var jobbigt, och helgen före det, så har denna helg varit superb.
Det beror helt säkert på att jag har Höstlov nästa vecka och ingen undervisning.
Men det är också på grund av en hel massa andra saker som denna helg har överträffat mycket.
Här kommer ett litet sammandrag:
Fredag:
En ledig fredagkväll på grund av ett gott beslut att låta Nätet ta Höstlov.
Både för mig och ungdomarna.
Det blev en Date Night med min hubby.
Vi körd iväg till Vasa och åt på Amarillo, shoppade kläder och gick på bio på Drive och körde hem sen.
Det var en underbar kväll i det allra bästa sällskap. <3
Lördag:
Höstfixande utomhus i vacker väder, klippa gräs, räfsa löv och plantera ljung. S var och hjälpte sin pappa under en stor del av dagen.
Var på loppis med S underbara syster I.
Var på Unga Vuxna kväll med gäst Jukka Sandvik där vi fick en massa bra och djupa diskussioner. En mycket givande samling!
Filmkväll med I och sen sova sova.
Söndag:
Denna dag präglas av relationer.
"Jag var sjuk och ni besökte mig" sa Jesus.
Vi va och hälsa på S faffa idag. Det var värdefullt.
Sen va vi och fixa ramar till mina tavlor, eller pappa fixade dem och vi såg på och höll i lite grann (händiga som S och jag är, hmmm. not), träffa brorsan och T och lilla söta M.
Va ti fammos och drack saft och träffa min härliga kusin och hennes barn.
Va på bön och lovsång med världens underbaraste ex-kollegor och en man. En givande kväll i gemytligt sällskap.
Träffade Å och W på Torghallen och påmindes om Guds omsorg och godhet mot oss! Fick nämligen höra om ett bönesvar. Halleluja och tack Gud! :D
Nu väntar bara 7th Heaven på mig och S och en kväll fri från oroliga magar och ångestfyllda tankar, och oj vad ja ska njut av den känslan! :)
torstai 6. lokakuuta 2011
Akta mig, akta mig
Det här med att blogga är ganska farligt
speciellt för en sån som jag
Som ställer ut sina känslor och tankar som på marknad
Bara att välja och vraka
Bara att tycka illa eller väl om
Kanske jag borde akta mig
speciellt för en sån som jag
Som ställer ut sina känslor och tankar som på marknad
Bara att välja och vraka
Bara att tycka illa eller väl om
Kanske jag borde akta mig
Hemmafruaktigheter
Idag hade jag konstigt mycket energi över
I slutet av jobbdagen satt jag bara och längtade hem till dammsugaren och till att fixa och feja i hemvrån
Det behövdes verkligen kan jag säga!
Jag dammsög, skurade, torkade damm, städa vessan, tvättade & hängde kläder, plockade och arrangerade.
Verkligen duktigt! Och oj, va skönt det känns i hela min varelse när lilla huset är städat och hembonat! Mmm, njuut.
Sen for jag och Simon ut och åt oss proppmätta.
Och believe it or not, men energilagret var inte slut ännu.
Därför *stinker* nu vårt kök av jordnötssmör och mina Amerikanska peanut butter chocolate chip cookies ligger och sväller i ugnen.
Jag hade nämligen laddat upp med massa ingredienser "ifall att".
För alltid när jag skall baka något gott, så ska det antingen vara grädde eller blockchoklad i receptet, och jag har aldrig det hemma.
Och nu när jag äntligen har det, så hittar jag ju aldrig de recepten som krävde de ingredienserna, just typical!
Men, jag hitta iaf dessa cookies, men jag börjar fasa för att de inte uppfyller mina förväntningar. Det känns som att jordnötssmaken redan står mig upp i halsen, bara av själva lukten.
Hoppas de smakar bättre än de luktar iaf.
Men, åter till det här med att ha det hembonat.
Det är konstigt hur välgörande renhet och mysighet är för själen.
Mysbelysning i fönstret och sköna golv att gå på gör att hela jag mår bra.
Stressen försvinner och friden lägger sig över mig. Skönt.
Speciellt nu på hösten är d skönt som bara va att bara sitta och njuta.
Så jag slutar här, med känsla av må-braighet :)
Och Jeremy Camp på Spotify.
keskiviikko 5. lokakuuta 2011
With the cat in my lap
När har man nått dit man längtar?
När har man fullständig frid och inget hägrar?
"When money grows on trees,
people live in peace,
everyone agrees"
som Shania Twain sjunger
Det är konstigt:
När man har så mycket att göra att man nästa kroknar
då längtar man till dagen när allt är förbi och man kan pusta ut
När den dagen kommer så känns det plötsligt tomt
Då längtar man till dagen när allt återgår till det normala igen
Ögonblicken när man känner sig helt tillfreds är sällsynta, och ofta varar de inte längre
Ofta stavas de också: v-a-r-d-a-g
Mina vardagslyckor den senaste tiden har varit:
- att sitta och stryka katten som sitter i min famn en stund över pälsen
- att slappna av och veta att man ännu får vara uppe i några timmar innan natten kommer
- att ha känslan av att ha åstadkommit något bra, att få vara nöjd med sig själv
- att få en kram av den jag älskar
- att äta kycklingben i soffan och se på nyförälskade Lucy och Kevin på datorn
- att sitta framför datorn och skriva av sig och lyssna på Spotify
Vi har alla de här stunderna, de är bara så flyktiga
Glimtar av himlen
som det borde vara
Jag hoppas att jag aldrig blir så blind att jag inte märker de små detaljerna i livet
så upptagen att jag inte har tid att se på himlens färger och förundras
så egoistisk att jag inte märker människor omkring mig
så tveksam att jag får inget gjort
så pedantisk att jag täpper till kreativitetskanalen i mig
så rädd att jag inte vågar drömma
så bekräftans-ivrig att jag glömmer bort vem jag egentligen är
Jag hoppas att jag alltid fortsätter sträva efter det som är sant, rent, och värt att akta och sätta värde på
Att jag bejakar de unika egenskaper hos mig som skapar potential för ett fantastiskt liv
Att jag innerst inne alltid vet var jag hör hemma
Ibland är kvällar med katten i knät de bästa kvällarna
lauantai 1. lokakuuta 2011
heliga helg, eller hur var det?
Min vecka är för det mesta fullspäckad med jobb.Må-to skoljobb, och fre + övriga dagar ungdomsjobb.
Det är så skönt när lördag kommer att det är omöjligt att motivera sig att ta tag i jobbet till måndag.
Även om det är viktigt, så finns lusten helt enkelt inte där.
Vad gör man då?
Jo, man försöker göra allt annat kul man kan före, så att man ska känna att "nä, nu måste jag nog börja på".
Jag har försökt.
Jag har joggat, umgåtts med familj, fixat mat, ätit glass, tittat 2 avsnitt 7th Heaven, hängt tvätt, kollat Facebook, och nu sitter jag här och har tömt ut "skojlagret" för idag.
Det jag egentligen vill göra idag är:
- sitta i soffan och mysa och sy mitt korsstygn
- gå ut och gå i det vackra höstvädret
- titta 7th Heaven hela långa dagen och se om Eric comes to his senses och blir minister igen
- pyssla om min sjuka älskling
- slösurfa på Internet
Det jag inte vill göra idag är:
- planera lektioner
Kanske Gud försöker ge mig en liten "hint" genom förra avsnittet där budskapet var "helga vilodagen", alltså söndag, och inte spara allt arbete till sista minuten och stressa över det.
Jag tycker bara att det är så otroooligt skönt med lördagar!
Kan inte lördag och söndag få byta plats i "the holy calendar"?
I min i allafall.
För det känns ändå som att imorgon blir en jobbdag, hur jag än gör det.
På morgon är det gudstjänst i jobbets tecken, och sen måste jag ändå planera i massor.
Så vilken dag blir då egentligen vilodag?
Vilodagen är något vi behöver, både för att slappna av efter en jobbvecka, och för att hämta krafter och ladda upp inför nästa vecka.
En paus, helt enkelt. För att hinna göra allt det där som man annars inte hinner med.
Men om man under sin "vilodag" ändå går och oroar sig för att man vet att man har så mycket att göra ännu, vad är då meningen?
Är det då inte bättre att få det undanstökat och sen vila, än att gå och gräma sig, även om det blir att jobba på "vilodagen"?
Äsch, egentligen sitter jag bara här och fördriver tid för att invänta kvällens program.
Men ibland har jag funderat om man inte bara kunde skapa ett vakuum i tiden där man tar ut sig själv och där man får tillbringa så mycket tid man behöver, där allt är tidlöst och där varken jag eller någon annan ställer krav på mig.
Är det vilodagen månne som är detta vakuum? Eller borde vara?
Hmmm... kanske jag borde bli bättre på det här med att skapa mig ett vakuum än att bara filosofera om det och ändå alltid göra saker på samma sätt som förut.
Nåja, jag måste väl ta tag i något nu iallafall.
Jag vet att det känns bättre sen, tröskeln är bara så hög och jag har trötta ben.
Men, tänk på vilodagen så att du helgar den, och försök att inte oroa dig för mycket, det förändrar egentligen ingenting.
keskiviikko 21. syyskuuta 2011
Skamfulla saker
Det finns så mycket att skämmas för.
Ibland är skammen helt obefogad.
Bara ett medvetet subjektivt påhitt.
Här är några skamkottar:
- att vara Lat.
Får mig alltid att ilskna till.
Det är något jag inte vill vara.
En gång slog jag t.o.m. en kompis i magen för att hon kallade mig lat.
Men hon slog tillbaka, så vi blev kvitt.
Viktigt att vara effektiv och duktig.
Inte slöa, inte slappa, inte skjuta upp.
- att vara självisk
Oj, hur lätt det är att gömma och bolstra in denna skamkotte.
Att hitta på ursäkter.
Vissa vet precis vilka punkter som ömmar.
Och då blir jag arg och ryter till.
För att jag skäms.
För jag vet att det är sant.
- att ha en ohälsosam last
Kompensation är nyckeln här.
Ja, men jag motionerar ju!
Jag röker ju inte, och dricker inte.
Så lätt att förringa denna last.
Andra "större" laster är mycket värre.
Smyga, smyga, och ignorera problemet.
För att det är jobbigt.
Att ändra på sig.
Och bli kvitt.
Och balanserad.
- att inte bry sig
Vissa saker tar inte tag i en.
Kanske för att man fått det för enkelt.
Jag tror det.
När man fått kämpa för något så bryr man sig mera.
Kanske.
Eller så tappar man intresset för det man hoppats på så länge.
Men jag tror att det gör en skillnad.
Det får inte vara för lätt.
- kontrollbehov
Uttrycker sig i misstänksamhet och ilska.
Tar allt som kritik.
Jag klarar mig själv!
Egentligen ganska barnsligt.
Men svårt att inse när känslorna tar överhand.
Nåja, det får räcka för ikväll.
Ibland är skammen helt obefogad.
Bara ett medvetet subjektivt påhitt.
Här är några skamkottar:
- att vara Lat.
Får mig alltid att ilskna till.
Det är något jag inte vill vara.
En gång slog jag t.o.m. en kompis i magen för att hon kallade mig lat.
Men hon slog tillbaka, så vi blev kvitt.
Viktigt att vara effektiv och duktig.
Inte slöa, inte slappa, inte skjuta upp.
- att vara självisk
Oj, hur lätt det är att gömma och bolstra in denna skamkotte.
Att hitta på ursäkter.
Vissa vet precis vilka punkter som ömmar.
Och då blir jag arg och ryter till.
För att jag skäms.
För jag vet att det är sant.
- att ha en ohälsosam last
Kompensation är nyckeln här.
Ja, men jag motionerar ju!
Jag röker ju inte, och dricker inte.
Så lätt att förringa denna last.
Andra "större" laster är mycket värre.
Smyga, smyga, och ignorera problemet.
För att det är jobbigt.
Att ändra på sig.
Och bli kvitt.
Och balanserad.
- att inte bry sig
Vissa saker tar inte tag i en.
Kanske för att man fått det för enkelt.
Jag tror det.
När man fått kämpa för något så bryr man sig mera.
Kanske.
Eller så tappar man intresset för det man hoppats på så länge.
Men jag tror att det gör en skillnad.
Det får inte vara för lätt.
- kontrollbehov
Uttrycker sig i misstänksamhet och ilska.
Tar allt som kritik.
Jag klarar mig själv!
Egentligen ganska barnsligt.
Men svårt att inse när känslorna tar överhand.
Nåja, det får räcka för ikväll.
Kvällstankar
Ibland är det så lätt att inte orka.
Så lätt att inte ta på allvar.
Så enkelt att nonchalera.
Så lätt att inte påverkas.
Så enkelt att glömma.
Kanske det är därför det blir mera tyst?
Därför folk inte ringer längre.
För att de är så vana med att få ett nej.
Till sist orkar de inte heller bry sig.
Jag är fruktansvärt dålig på att komma mig iväg på olika tillställningar, eller mindre träffar.
Jag tror jag är rädd.
Det är lättare att avskärma sig än att möta det som känns obekvämt.
Situationer.
Jag tror att jag innerst inte tror att jag klarar av det.
Att vara trevlig. Att vara social och utåtriktad.
Gradvis tryter skämten och osäkerheten tar över.
Det är då jag tar farväl.
För rädd för att möta min dåliga självkänsla och oförmåga att bry mig ibland.
Jag är ledsen.
Jag är nog ingen bra kompis. Egentligen.
Eller helt enkelt lat.
Åtminstone inte gästvänlig.
Jag orkar inte anstränga mig.
Ja, definitivt lat.
L-A-T
Jag borde ta mig i kragen. För det är ju inte farligt.
Att dela med sig och ta emot fastän livsinställningen är olika.
Inte vara rädd för att fråga.
Inte alltid sticka ut taggarna och försvara.
Du behöver inget försvar.
Som tur är finns det väl hopp ännu. Förhoppningsvis.
Så lätt att inte ta på allvar.
Så enkelt att nonchalera.
Så lätt att inte påverkas.
Så enkelt att glömma.
Kanske det är därför det blir mera tyst?
Därför folk inte ringer längre.
För att de är så vana med att få ett nej.
Till sist orkar de inte heller bry sig.
Jag är fruktansvärt dålig på att komma mig iväg på olika tillställningar, eller mindre träffar.
Jag tror jag är rädd.
Det är lättare att avskärma sig än att möta det som känns obekvämt.
Situationer.
Jag tror att jag innerst inte tror att jag klarar av det.
Att vara trevlig. Att vara social och utåtriktad.
Gradvis tryter skämten och osäkerheten tar över.
Det är då jag tar farväl.
För rädd för att möta min dåliga självkänsla och oförmåga att bry mig ibland.
Jag är ledsen.
Jag är nog ingen bra kompis. Egentligen.
Eller helt enkelt lat.
Åtminstone inte gästvänlig.
Jag orkar inte anstränga mig.
Ja, definitivt lat.
L-A-T
Jag borde ta mig i kragen. För det är ju inte farligt.
Att dela med sig och ta emot fastän livsinställningen är olika.
Inte vara rädd för att fråga.
Inte alltid sticka ut taggarna och försvara.
Du behöver inget försvar.
Som tur är finns det väl hopp ännu. Förhoppningsvis.
tiistai 23. elokuuta 2011
Will I pull it off?
Oj, oj, vattnet steg igår över mitt huvud avsevärt men idag kom livbåten.
Eller flera egentligen. Så vattnet sjönk tillbaka en del, och kanske, kanske skymtar jag ytan.
Allt handlar ju om tillit.
Tillit till sig själv och sin egen förmåga. Och till Han som satte allt i verket.
Förnuftet som ger en en spark i baken i rätt riktning och så är det bara att ta sig i kragen.
Jag pratar så klart om mitt nya jobb.
Det har varit jobbigt nu i början, men det tar förstås en stund att höja sin egen nivå.
Men idag så använde jag ordet "förvisso". Jag överraskade faktiskt mig själv, men utökade ordförrådet för min kollega. Det känns ju bra.
Jag hoppas det löser sig. Jag tror ju fortfarande att det var meningen att jag skulle ha det.
Så då lämnas jag ju inte ensam heller.
Mitt andra.
Vi började igår, Simon och jag.
Idag är dag 2 och 3 chokladbitar och 3 små chokladkex senare. Usch va svårt!
Två svåra saker på samma gång alltså.
Men här är nyckeln Disciplin. Dessvärre är den varan alltför ofta slut i mitt lager.
Men det är väl att ta en dag i taget, precis som alla säger.
Men sen träning brukar hjälpa faktiskt, då vill man bara dricka efteråt. Så då går det.
Men men, vi får se.
No blir e Seventh Heaven i allafall (om ja klara åv Simons pipas, det vill säga)
Gonatt!
Eller flera egentligen. Så vattnet sjönk tillbaka en del, och kanske, kanske skymtar jag ytan.
Allt handlar ju om tillit.
Tillit till sig själv och sin egen förmåga. Och till Han som satte allt i verket.
Förnuftet som ger en en spark i baken i rätt riktning och så är det bara att ta sig i kragen.
Jag pratar så klart om mitt nya jobb.
Det har varit jobbigt nu i början, men det tar förstås en stund att höja sin egen nivå.
Men idag så använde jag ordet "förvisso". Jag överraskade faktiskt mig själv, men utökade ordförrådet för min kollega. Det känns ju bra.
Jag hoppas det löser sig. Jag tror ju fortfarande att det var meningen att jag skulle ha det.
Så då lämnas jag ju inte ensam heller.
Mitt andra.
Vi började igår, Simon och jag.
Idag är dag 2 och 3 chokladbitar och 3 små chokladkex senare. Usch va svårt!
Två svåra saker på samma gång alltså.
Men här är nyckeln Disciplin. Dessvärre är den varan alltför ofta slut i mitt lager.
Men det är väl att ta en dag i taget, precis som alla säger.
Men sen träning brukar hjälpa faktiskt, då vill man bara dricka efteråt. Så då går det.
Men men, vi får se.
No blir e Seventh Heaven i allafall (om ja klara åv Simons pipas, det vill säga)
Gonatt!
keskiviikko 15. kesäkuuta 2011
Life goes on, get a grip!
No veit ja varför jag blev det jag blev.
För att det är det enda som får mig att må riktigt bra.
Att vara med ungdomar får mig att inse var den verkliga glädjen finns, att tjäna Gud bland dem.
Just nu lever jag med ett hål i hjärtat som stavas 'saknad'.
Jag saknar dem så otroligt mycket!
Förra veckans Rippiläger va så otroligt bra och berörande att jag har gråtit varje dag nästan sedan lägret. Sån är jag.
Gud är stor.
Men livet går vidare och jag vet att jag bara har dem till låns. De tillhör inte mig.
Det gör mig ödmjuk.
Fast det är svårt och jobbigt att släppa taget.
Jag litar nog, absolut. Annars funnes det inget hopp. Men det är svårt att släppa taget.
Men jag såg ljuset i deras ögon igår, och jag vet att Han inte släpper taget. Och det är skönt.
Jag måste gå vidare och försöka ta varje dag som den kommer.
Så, get a grip, life goes on!
För att det är det enda som får mig att må riktigt bra.
Att vara med ungdomar får mig att inse var den verkliga glädjen finns, att tjäna Gud bland dem.
Just nu lever jag med ett hål i hjärtat som stavas 'saknad'.
Jag saknar dem så otroligt mycket!
Förra veckans Rippiläger va så otroligt bra och berörande att jag har gråtit varje dag nästan sedan lägret. Sån är jag.
Gud är stor.
Men livet går vidare och jag vet att jag bara har dem till låns. De tillhör inte mig.
Det gör mig ödmjuk.
Fast det är svårt och jobbigt att släppa taget.
Jag litar nog, absolut. Annars funnes det inget hopp. Men det är svårt att släppa taget.
Men jag såg ljuset i deras ögon igår, och jag vet att Han inte släpper taget. Och det är skönt.
Jag måste gå vidare och försöka ta varje dag som den kommer.
Så, get a grip, life goes on!
tiistai 10. toukokuuta 2011
När det stormar
Varför blev jag det jag blev?
Jag har aldrig sett mig som en ledare,
jag som alltid har följt efter andra
aldrig varit kartläsaren utan den som blint följt med
Som ledare får man ta smällar
Det går int att gå på tå hela tiden
Till sist blir man trött, tappar balansen och klampar någon rejält på tårna
En ledare ska våga bli impopulär och ta beslut som inte alla gillar
Ibland gör ledare också bort sig
Ibland räcker inte alla välmeningar och till synes förnuftiga tankar till
Man sårar någon, och det känns för hemskt
Jag avskyr att göra folk besvikna
Men det går int att undvika ibland
Men ännu värre känns det om argumenten inte håller
Vad tänkte jag egentligen?
Varför fick jag inget svar? Jag gav ju Dig chansen.
Och jag försöka faktiskt lyssna, med "lärjungeöron" och allt
D funka int.
Hur vill Du ha det?
Till sist fick jag lita till mitt eget förstånd och förnuft
Oj, vilken lyckträff! Tyvärr är jag inte utrustad med så mycket av ingetdera.
Så när det stormar runtomkring, Gud är stark när jag är svag, hjälper mig ta nya tag
Jag hoppas och hoppas att det blir bra! Välsignat! Förlåtet!
Jag har aldrig sett mig som en ledare,
jag som alltid har följt efter andra
aldrig varit kartläsaren utan den som blint följt med
Som ledare får man ta smällar
Det går int att gå på tå hela tiden
Till sist blir man trött, tappar balansen och klampar någon rejält på tårna
En ledare ska våga bli impopulär och ta beslut som inte alla gillar
Ibland gör ledare också bort sig
Ibland räcker inte alla välmeningar och till synes förnuftiga tankar till
Man sårar någon, och det känns för hemskt
Jag avskyr att göra folk besvikna
Men det går int att undvika ibland
Men ännu värre känns det om argumenten inte håller
Vad tänkte jag egentligen?
Varför fick jag inget svar? Jag gav ju Dig chansen.
Och jag försöka faktiskt lyssna, med "lärjungeöron" och allt
D funka int.
Hur vill Du ha det?
Till sist fick jag lita till mitt eget förstånd och förnuft
Oj, vilken lyckträff! Tyvärr är jag inte utrustad med så mycket av ingetdera.
Så när det stormar runtomkring, Gud är stark när jag är svag, hjälper mig ta nya tag
Jag hoppas och hoppas att det blir bra! Välsignat! Förlåtet!
torstai 5. toukokuuta 2011
Det finns En...
Det finns En som vet
vad du behöver
redan innan du hunnit tänka tanken själv
En som beskyddar
dig från saker som du inte är redo för
En som leder
också när allt känns tomt och meningslöst
En som ser
din längtan
och bekräftar den och uppfyller den
En som är starkare
än dina svagheter
En som är större
än alla dina försök, besvikelser och misslyckanden
En som ser längre
än din närsynthet
En som inte ger upp
fast du själv tappar orken och lusten att ens försöka
En som förlåter
dig för dig själv
En som älskar
så mycket starkare än du någonsin kan
En som gläder sig och är stolt
över dig
En som utrustar
dig med allt du kan behöva
En som förbereder
situationer där du behövs, och som du behöver
En som kallar
dig till ett fantastiskt liv!
Denne någon är den Gud som vi alla har utgått ifrån.
Som har lagt en längtan i oss som bara Jesus kan fylla.
Som med sin Ande verkar i oss och hjälper oss att tro.
Som jag tror på och tjänar.
Och som gör mitt liv till ett underbart äventyr!
Jag instämmer i Jason Uptons låt "No Sacrifice":
Your thougths are higher than mine
Your words are deeper than mine
Your love is stronger than mine
This is no sacrifice, here's my life.
vad du behöver
redan innan du hunnit tänka tanken själv
En som beskyddar
dig från saker som du inte är redo för
En som leder
också när allt känns tomt och meningslöst
En som ser
din längtan
och bekräftar den och uppfyller den
En som är starkare
än dina svagheter
En som är större
än alla dina försök, besvikelser och misslyckanden
En som ser längre
än din närsynthet
En som inte ger upp
fast du själv tappar orken och lusten att ens försöka
En som förlåter
dig för dig själv
En som älskar
så mycket starkare än du någonsin kan
En som gläder sig och är stolt
över dig
En som utrustar
dig med allt du kan behöva
En som förbereder
situationer där du behövs, och som du behöver
En som kallar
dig till ett fantastiskt liv!
Denne någon är den Gud som vi alla har utgått ifrån.
Som har lagt en längtan i oss som bara Jesus kan fylla.
Som med sin Ande verkar i oss och hjälper oss att tro.
Som jag tror på och tjänar.
Och som gör mitt liv till ett underbart äventyr!
Jag instämmer i Jason Uptons låt "No Sacrifice":
Your thougths are higher than mine
Your words are deeper than mine
Your love is stronger than mine
This is no sacrifice, here's my life.
perjantai 11. maaliskuuta 2011
Den Johanna jag känner
Det här blogginlägget ska handla om vem jag är, bara för att ja int ska tapp bort mig själv så gör jag här ett försök att definier mig själv:Den Johanna jag känner...
älskar doften av nyfallet regn
älskar våren och doften av den genom fönsterluckan på morgonen
upplever världen genom sina sinnen
är hellre hemma med S en kväll än ute och svirar
förundras ständigt över naturens skönhet och får aldrig nog av solnedgångar
pussar kissen fast hon vet att den ha varit ute i smutsen
skrattar hellre åt kaos än blir irriterad över det
gläds åt oväntade saker och tycker om att bli överraskad
tycker om ensamma stunder med sina tankar, Gud och naturen
tycker om ärtsoppa med makaroner i
är kanske lite trög, men inte dum
har mycket fantasi
ligger hellre med en bok och läser än är ute och pysslar i trädgården
har lätt för att drömma
går i sömnen
är livrädd för spindlar och drömmer ofta om dem och vaknar vettskrämd
är dålig på att debattera och har ofta ingen åsikt
har svårt att bestämma sig
tycker om att dansa och uttrycka sig med kroppen
har lätt för att lära sig sport och vara bra på den, i allafall i början
är ibland alltför självmedveten och analytisk
tycker mycket om att laga hemlagad godis
försöker vara sann mot sig själv
blir själsligt upplyft av bra musik, helst akustisk gitarr
älskar sin man över allt annat, till och med choklad
är dålig på inredning och praktiska saker
har en förmåga att få texter att "flyta"
är kär i det engelska språket
är allergisk mot gaffelskrap mot porslin, och naglar mot plåt
ryser ofta och lätt åt vacker musik
passar inte i kjol
blir lätt vemodig och nostalgisk
gillar inte hetta och värme, vet inte vart hon ska ta vägen
är allergisk för solen
är ofta för öppenhjärtlig och berättar hjärtans gärna om sina känslor
är en fredsmäklare som inte gillar bråk eller konflikter
älskar traditioner och är konservativ
tycker om en nybäddad säng med prasslande lakan
tror på den levande Gud som aldrig lämnar henne, den Jesus som säger att hon är Hans
Längtan
För mig är längtan som en kastrull med kokande vatten som snart kokar över inombords
Jag har länge funderat på att ja sku vilja skriv låtar igen, men det kommer inga texter och motivationen ha int funnits där på en tid
Men nu börjar jag känna hur längtan efter att få musicera igen börjar stiga
Kanske d va därför som ja vila köp en gitarr ida också...
Ja sku int vilja skriva klyschor, utan mina texter sku återspegla äkta liv och det som är viktigt för mig
Äkthet är viktigt för mig
Så vi får se va som händer de närmaste dagarna, kanske e jag tillbaks
Jag har länge funderat på att ja sku vilja skriv låtar igen, men det kommer inga texter och motivationen ha int funnits där på en tid
Men nu börjar jag känna hur längtan efter att få musicera igen börjar stiga
Kanske d va därför som ja vila köp en gitarr ida också...
Ja sku int vilja skriva klyschor, utan mina texter sku återspegla äkta liv och det som är viktigt för mig
Äkthet är viktigt för mig
Så vi får se va som händer de närmaste dagarna, kanske e jag tillbaks
Idag va' d nära...
Idag slog den till igen: min impulsivitet, å ja tänkt nästan följa den, igen.
Efter att ha varit på jobbmöte så fick jag en oförklarlig lust att gå och köpa mig en elektrisk akustisk gitarr, så jag gick in i Fazer's Musik till gitarravdelningen.
Där börja ja pröva mig fram, för man kan ju int bara stega in i affären å köpa en gitarr på studs, man måst ju åtminstone "låådas" att man är en eftertänksam person.
Egentligen vila ja ju bara ta den svarta Fendern å pack in den å ta med den hem!
Men ja satt snällt å knäppt på samma ackordföljd på varje gitarr, försiktit så klart för ja e jo int så bra på att spela så ja tyckt int att heila världen sko hör.
Ägaren kom å diskutera meé me å ja lät gladeligen honom spela liti på dem åt mig så att ja sko hör skillna.
Ja va nog ganska så övertyga om att ja vila ha Fendern, men mitt förstånd styrde så jag gick ut med orden "Ja, ja ska funder på saken, ja veit jo att han finns jär."
He skojigt hur händelser kan länkas ihop utan att ja ha planera d.
Igår så hört jag å S på Francesca Battistellis "Free to be me", å det va kärlek vi första öronlyssnet! En rivig låt som bara utstrålar positivitet!
I allafall, i den så sjunger hon om en Fender som hon har bucklor i, och jag måst ju ha lagrat den omedvetet på något sätt eftersom jag drogs till Fendern idag.
http://www.youtube.com/watch?v=EKSQjSdU8VA
Jag följer lite Pippis filosofi när hon är ute å flyger med Tommy och Annika i sin bil och de säger: "Men Pippi, bilar kan ju inte flyga", och Pippi säger: "Tänkte ja inte på", och då börjar de ju förstås sjunka.
Men jag har nog fått lida för min impulsivitet också, och den är inte alltid bra.
Men den är en del av mig, jag må då framstå som lite korkad eller dum, men ibland tycker jag det är ok att bara följa vissa nycker man har, livet blir lite mera spännande då. :)
Så vi får se hur det blir med Fendern.
Maybe, someday,
maybe, today...
Efter att ha varit på jobbmöte så fick jag en oförklarlig lust att gå och köpa mig en elektrisk akustisk gitarr, så jag gick in i Fazer's Musik till gitarravdelningen.
Där börja ja pröva mig fram, för man kan ju int bara stega in i affären å köpa en gitarr på studs, man måst ju åtminstone "låådas" att man är en eftertänksam person.
Egentligen vila ja ju bara ta den svarta Fendern å pack in den å ta med den hem!
Men ja satt snällt å knäppt på samma ackordföljd på varje gitarr, försiktit så klart för ja e jo int så bra på att spela så ja tyckt int att heila världen sko hör.
Ägaren kom å diskutera meé me å ja lät gladeligen honom spela liti på dem åt mig så att ja sko hör skillna.
Ja va nog ganska så övertyga om att ja vila ha Fendern, men mitt förstånd styrde så jag gick ut med orden "Ja, ja ska funder på saken, ja veit jo att han finns jär."
He skojigt hur händelser kan länkas ihop utan att ja ha planera d.
Igår så hört jag å S på Francesca Battistellis "Free to be me", å det va kärlek vi första öronlyssnet! En rivig låt som bara utstrålar positivitet!
I allafall, i den så sjunger hon om en Fender som hon har bucklor i, och jag måst ju ha lagrat den omedvetet på något sätt eftersom jag drogs till Fendern idag.
http://www.youtube.com/watch?v=EKSQjSdU8VA
Jag följer lite Pippis filosofi när hon är ute å flyger med Tommy och Annika i sin bil och de säger: "Men Pippi, bilar kan ju inte flyga", och Pippi säger: "Tänkte ja inte på", och då börjar de ju förstås sjunka.
Men jag har nog fått lida för min impulsivitet också, och den är inte alltid bra.
Men den är en del av mig, jag må då framstå som lite korkad eller dum, men ibland tycker jag det är ok att bara följa vissa nycker man har, livet blir lite mera spännande då. :)
Så vi får se hur det blir med Fendern.
Maybe, someday,
maybe, today...
sunnuntai 27. helmikuuta 2011
Bakdag
Den här veckan har vårt projekt int gått så bra, fast ja ha försökt ganska bra åtminstone.
Igår fick ja dessutom en sådan lust att baka nå gott men d blev int av.
Men idag fick ja dra igång me mitt storbak för S for å träna hela dan långt långt bort i Antas.
Dagens saldo är:
Chokladbiskvier
- de blev ganska goda, men smörkrämen i mitten blev aningen för smöraktig
- väldigt tidsdryga att laga, tyckt jag i allafall
KolaToscaKaka
- en favorit från barndomskalasen hemma hos oss :)
- den ser god ut än så länge, ha int hunni smaka ännu
- jag tror att glasyren int blev lika bra som mammas, dock
- d stod i receptet att bottnen sku bli kladdig dessutom, men d tvivlar ja lite på, just nu är den lite mommo-aktig
Kola med salta jordnötter och choklad
- låter jättesmarrigt men jag tror det blev en flopp
- visst int vart ja sku göra av den överblivna chokladen från biskvierna så ja satte jordnötter i den å koka upp en kolasås dit ja sen la chokladblandningen med det resultatet att chokladen blev grynig och nötterna ramla ur å fäste int nånstans
Jag tror att jag tycker om att baka.
Min storebror T älska att baka när ja va liten.
Han laga dock alltid rulltårta eller smördeg i mikrovågsugn med skinka i som stank i hela huset, men i allafall va han ivrig att experimentera :)
En orsak till att vi int har främmande så ofta, är att jag tror att ja måst bulla upp me en massa å får lite ångest över va ja ska laga.
Ofta lagar ja då lite för mycket så ja e alldeles slut när gästerna kommer, och alltid i sista minuten!
Så mitt förhållande till matlagning och bakning är ambivalent.
I grund å botten tror jag att de e min gamla, (o)hederliga snåltand som värker och driver mig att baka eller laga nåt gott.
No ska ja ta å äta nåt annat salt innan jag hugger in på det söta iaf :)
Å så sku ja måst ut å gå, men jag tror att ja sparar tränandet tills imorgon, de e ju för allt i världen ändå söndag.
Igår fick ja dessutom en sådan lust att baka nå gott men d blev int av.
Men idag fick ja dra igång me mitt storbak för S for å träna hela dan långt långt bort i Antas.
Dagens saldo är:
Chokladbiskvier
- de blev ganska goda, men smörkrämen i mitten blev aningen för smöraktig
- väldigt tidsdryga att laga, tyckt jag i allafall
KolaToscaKaka
- en favorit från barndomskalasen hemma hos oss :)
- den ser god ut än så länge, ha int hunni smaka ännu
- jag tror att glasyren int blev lika bra som mammas, dock
- d stod i receptet att bottnen sku bli kladdig dessutom, men d tvivlar ja lite på, just nu är den lite mommo-aktig
Kola med salta jordnötter och choklad
- låter jättesmarrigt men jag tror det blev en flopp
- visst int vart ja sku göra av den överblivna chokladen från biskvierna så ja satte jordnötter i den å koka upp en kolasås dit ja sen la chokladblandningen med det resultatet att chokladen blev grynig och nötterna ramla ur å fäste int nånstans
Jag tror att jag tycker om att baka.
Min storebror T älska att baka när ja va liten.
Han laga dock alltid rulltårta eller smördeg i mikrovågsugn med skinka i som stank i hela huset, men i allafall va han ivrig att experimentera :)
En orsak till att vi int har främmande så ofta, är att jag tror att ja måst bulla upp me en massa å får lite ångest över va ja ska laga.
Ofta lagar ja då lite för mycket så ja e alldeles slut när gästerna kommer, och alltid i sista minuten!
Så mitt förhållande till matlagning och bakning är ambivalent.
I grund å botten tror jag att de e min gamla, (o)hederliga snåltand som värker och driver mig att baka eller laga nåt gott.
No ska ja ta å äta nåt annat salt innan jag hugger in på det söta iaf :)
Å så sku ja måst ut å gå, men jag tror att ja sparar tränandet tills imorgon, de e ju för allt i världen ändå söndag.
tiistai 1. helmikuuta 2011
Lagertömning av Johanna
Det här va ju skoj!
Aldrig har ja skrivit så här många blogginlägg på en och samma dag :)
Kanske det beror på att jag är sjuk
och har trängt bort alla måsten och planeringstankar
Jag kallar det min egen personliga lagertömning
allt sånt som har samlats och väntar på att få komma ut
nu släpper jag det, fritt och farligt,
för vem vet vad som kommer ut
Flödesskrivning kan man kalla det
låter tankarna löpa fritt
sväva fram på åsnebryggor
å minnen
Jag är ynklig när jag är sjuk
Stackars, stackars mig
De e nog bäst att vara själv, så att jag inte orsakar öronavfall hos min man som måste lyssna på min klagan
Jag bjuder på en insikt:
"Man kan inte leva på det förflutna, åtminstone inte när man har mera än halva livet framför sig. Man måste skapa nya, fina minnen varje dag, som man samlar på för att sedan plockas fram på äldre dar, dyrbara minnen som hanteras varsamt."
Jag är bra på att leva på minnen, drömma mig tillbaka, stanna i tiden
Jag läste en gång att minnen är Guds gåva till människan, förmågan att minnas och glädjas genom att i minnet återuppleva gångna stunder
Jag känner mig inte gammal, åldern definierar inte mig, men jag är en drömmare
Jag strävar både framåt och bakåt, är bra på att visionera men också på att bevara
Traditionalist och visionär i samma person
Inte konstigt att jag är splittrad ibland
Jag är naiv och gillar inte att ifrågasätta saker och ting
Då blir jag rädd, det kan ju rubba min världsbild
jag vill ha kontroll, vara trygg i min egen förvissning
tack och lov får jag inte stanna där för alltid
för vissa utmanar mig och tvingar mig ut
ut i världen för att hänga med
det är bra
Oj, oj, ja tänker nog alltför mycket
från det ena diket till det andra
har svårt att hålla mig på vägen
men var inte orolig
jag mår bra
ibland måste man få vara lite förvirrad, och förvirrande
och skriva en massa nonsens som ingen orkar läsa
men som skrivs bara för att få finnas till
erkännas som tankar
och bli svart på vitt
nu är det inte stackars mig längre
nu är det stackars dig, som får plöja igenom mina tankar ;)
Aldrig har ja skrivit så här många blogginlägg på en och samma dag :)
Kanske det beror på att jag är sjuk
och har trängt bort alla måsten och planeringstankar
Jag kallar det min egen personliga lagertömning
allt sånt som har samlats och väntar på att få komma ut
nu släpper jag det, fritt och farligt,
för vem vet vad som kommer ut
Flödesskrivning kan man kalla det
låter tankarna löpa fritt
sväva fram på åsnebryggor
å minnen
Jag är ynklig när jag är sjuk
Stackars, stackars mig
De e nog bäst att vara själv, så att jag inte orsakar öronavfall hos min man som måste lyssna på min klagan
Jag bjuder på en insikt:
"Man kan inte leva på det förflutna, åtminstone inte när man har mera än halva livet framför sig. Man måste skapa nya, fina minnen varje dag, som man samlar på för att sedan plockas fram på äldre dar, dyrbara minnen som hanteras varsamt."
Jag är bra på att leva på minnen, drömma mig tillbaka, stanna i tiden
Jag läste en gång att minnen är Guds gåva till människan, förmågan att minnas och glädjas genom att i minnet återuppleva gångna stunder
Jag känner mig inte gammal, åldern definierar inte mig, men jag är en drömmare
Jag strävar både framåt och bakåt, är bra på att visionera men också på att bevara
Traditionalist och visionär i samma person
Inte konstigt att jag är splittrad ibland
Jag är naiv och gillar inte att ifrågasätta saker och ting
Då blir jag rädd, det kan ju rubba min världsbild
jag vill ha kontroll, vara trygg i min egen förvissning
tack och lov får jag inte stanna där för alltid
för vissa utmanar mig och tvingar mig ut
ut i världen för att hänga med
det är bra
Oj, oj, ja tänker nog alltför mycket
från det ena diket till det andra
har svårt att hålla mig på vägen
men var inte orolig
jag mår bra
ibland måste man få vara lite förvirrad, och förvirrande
och skriva en massa nonsens som ingen orkar läsa
men som skrivs bara för att få finnas till
erkännas som tankar
och bli svart på vitt
nu är det inte stackars mig längre
nu är det stackars dig, som får plöja igenom mina tankar ;)
Vishet
Den senaste tiden har jag fått en massa insikter som jag skrivit ner
kanske ja kan kalla det livsvisdom
vissa sku säkert tycka att de e självklara saker
men för mig är det inte så
En sådan är påminnelsen om att ta hänsyn
Jag menar inte att man int ska våga säga va man tycker av rädsla för att trampa nån på tårna
utan helt enkelt vanlig, hederlig omtanke och hänsyn om människorna runt omkring en
Det är en brutal insikt jag fått
kalla det bekännelse, om jag vill
Detta att tänka på att hela världen inte kretsar kring mig
att inte bara anta att saker ska lösa sig "bara sådär"
att inte kräva att folk alltid ska ställa upp för mig, varför skulle de måsta det?
Att det jag sysslar med inte är så mycket viktigare än det andra sysslar med
Att inte bara klampa in och förvänta mig service
Att inte säga saker i sista minuten och därmed orsaka stress för andra
Att inte bara ta över för att få uppmärksamhet och duktighetsdiplom
Jag är tacksam att få jobba i en miljö där människor har fattat det här
som jag inte verkar ha förstått
Jag får lära mig, varje dag
Jag måste bli bättre på:
Att inte ta så stor plats
Att inte vara så blind för andras situation
Att vara mer ödmjuk
"Den barmhärtiga Johanna"
in progress...
kanske ja kan kalla det livsvisdom
vissa sku säkert tycka att de e självklara saker
men för mig är det inte så
En sådan är påminnelsen om att ta hänsyn
Jag menar inte att man int ska våga säga va man tycker av rädsla för att trampa nån på tårna
utan helt enkelt vanlig, hederlig omtanke och hänsyn om människorna runt omkring en
Det är en brutal insikt jag fått
kalla det bekännelse, om jag vill
Detta att tänka på att hela världen inte kretsar kring mig
att inte bara anta att saker ska lösa sig "bara sådär"
att inte kräva att folk alltid ska ställa upp för mig, varför skulle de måsta det?
Att det jag sysslar med inte är så mycket viktigare än det andra sysslar med
Att inte bara klampa in och förvänta mig service
Att inte säga saker i sista minuten och därmed orsaka stress för andra
Att inte bara ta över för att få uppmärksamhet och duktighetsdiplom
Jag är tacksam att få jobba i en miljö där människor har fattat det här
som jag inte verkar ha förstått
Jag får lära mig, varje dag
Jag måste bli bättre på:
Att inte ta så stor plats
Att inte vara så blind för andras situation
Att vara mer ödmjuk
"Den barmhärtiga Johanna"
in progress...
våren
Jag älskar våren!
Det är min absoluta favoritårstid, och nej, inte bara för att jag fyller år i maj.
På våren vaknar allt till liv
Även jag
Fast egentligen har jag inga problem med de andra årstiderna heller
De små depressionerna gör inte skillnad på årstid för mig
De slår till när det passar
Men det är väldigt länge sen jag haft en sist
Det måste betyda att jag är lycklig
Bara jag känner doften av vår i dörrspringan eller i fönsterluckan
så lever jag upp
Dofter är de starkaste tidsmaskiner bakåt som finns för mig
Men så är jag också en människa som upplever verkligheten med mina sinnen
Har alltid varit så
Våren påminner mig alltid om Stafettkarnevalen
Speciellt lågstadietiden
När vi sku ut å träna, å springa å springa å växla växla "hepp, hepp"
Därför får jag alltid lust att fara ut å springa på våren
Det slår aldrig fel
Vårens högtid är Påsken
Alla barndomspåskar
alla ungdomspåskar
och alla unga vuxen påskar
Jag älskar Påsken
Ibland rör budskapet mig starkare än andra år
År 2004 var ett sådant år
Med familjen firade vi att mina studentskrivningar var över med att åka till Helsingfors
Där skulle pappa prompt till en ortodox gudstjänst
och vi följde med och stod i kyrkan, för det gör man, i en timme
det var annorlunda
Den påsken var värdefull
Jag tog till mig Jesu död och uppståndelse på ett påtagligt sätt
Påsken är också memma och grädde i glaskanna vid fammos
och Jesu liv filmer på tv med släkten
Påsken är påskbrasa på en klottig åker
med grannarna och korven
Påsken är att med ett barns iver springa hem femtielva gånger för att se
om våra dagklubbs-hönor i papp värpt något Kinder-ägg på fönsterbrädet i köket
Påsk är att gå runt med en gammal kanna och få mycket godis
och inte mandariner
Påsken är att städa huset tipp-topp för att sedan åka iväg till Lappland
Påsken är att sitta vid Raitismaja i källaren och lyssna på teamet som sjunger
"Were you there when they crucified my Lord,
Were you there when they nailed Him to the tree?"
Det är de enda strofer jag minns av den sången
men jag älskade den
Påsken kommer sent i år
Nästan på min födelsedag
Få se hur den påverkar mig i år
Nu har jag skrivit sånt jag vill skriva
med alla sina åsnebryggor
inga uttänkta röda trådar
utan endast en härva av mina tankar och minnen
för sån är jag
Det är min absoluta favoritårstid, och nej, inte bara för att jag fyller år i maj.
På våren vaknar allt till liv
Även jag
Fast egentligen har jag inga problem med de andra årstiderna heller
De små depressionerna gör inte skillnad på årstid för mig
De slår till när det passar
Men det är väldigt länge sen jag haft en sist
Det måste betyda att jag är lycklig
Bara jag känner doften av vår i dörrspringan eller i fönsterluckan
så lever jag upp
Dofter är de starkaste tidsmaskiner bakåt som finns för mig
Men så är jag också en människa som upplever verkligheten med mina sinnen
Har alltid varit så
Våren påminner mig alltid om Stafettkarnevalen
Speciellt lågstadietiden
När vi sku ut å träna, å springa å springa å växla växla "hepp, hepp"
Därför får jag alltid lust att fara ut å springa på våren
Det slår aldrig fel
Vårens högtid är Påsken
Alla barndomspåskar
alla ungdomspåskar
och alla unga vuxen påskar
Jag älskar Påsken
Ibland rör budskapet mig starkare än andra år
År 2004 var ett sådant år
Med familjen firade vi att mina studentskrivningar var över med att åka till Helsingfors
Där skulle pappa prompt till en ortodox gudstjänst
och vi följde med och stod i kyrkan, för det gör man, i en timme
det var annorlunda
Den påsken var värdefull
Jag tog till mig Jesu död och uppståndelse på ett påtagligt sätt
Påsken är också memma och grädde i glaskanna vid fammos
och Jesu liv filmer på tv med släkten
Påsken är påskbrasa på en klottig åker
med grannarna och korven
Påsken är att med ett barns iver springa hem femtielva gånger för att se
om våra dagklubbs-hönor i papp värpt något Kinder-ägg på fönsterbrädet i köket
Påsk är att gå runt med en gammal kanna och få mycket godis
och inte mandariner
Påsken är att städa huset tipp-topp för att sedan åka iväg till Lappland
Påsken är att sitta vid Raitismaja i källaren och lyssna på teamet som sjunger
"Were you there when they crucified my Lord,
Were you there when they nailed Him to the tree?"
Det är de enda strofer jag minns av den sången
men jag älskade den
Påsken kommer sent i år
Nästan på min födelsedag
Få se hur den påverkar mig i år
Nu har jag skrivit sånt jag vill skriva
med alla sina åsnebryggor
inga uttänkta röda trådar
utan endast en härva av mina tankar och minnen
för sån är jag
min plats
hade jag en plats
en tillflyktsort
när tankarna knackade på
jag satt på min cykel
med vinden i mitt hår
ensam i tornet
såg jag ut över vattnet
och tänkte...
det var ett behov
ett inre begär
att få vara ensam
och möta Digvart tog det vägen?
ibland skymtar jag det
i min innersta vrå
men kväver dess längtan
alltför ofta
inte konstigt
att kreativiteten tryter
när dörren till källan
är stängd
tiden är en bov
kraven en fångvaktare
pressen blir för stor
så inget blir gjort
när jag tänker på min plats
uppe i tornet
ute vid vattnet
på en sten
i ett rum
förstår jag lite av
vad helighet är
tankar
okej,
mitt problem är att jag alltid skriver för långt
har alltid haft svårt att formulera mig kärnfullt
det är en orsak till att jag inte har bloggat så mycket
jag har så många tankar och funderingar
men vet inte var jag ska börja nysta
så det får vara
samma sak med musikskriverier
jag har inga problem att komma på melodier och ackordföljder
men texten saknas
ofta skriver jag en halv låt och kommer inte vidare
för jag hittar ingen text
mitt problem är att jag alltid skriver för långt
har alltid haft svårt att formulera mig kärnfullt
det är en orsak till att jag inte har bloggat så mycket
jag har så många tankar och funderingar
men vet inte var jag ska börja nysta
så det får vara
samma sak med musikskriverier
jag har inga problem att komma på melodier och ackordföljder
men texten saknas
ofta skriver jag en halv låt och kommer inte vidare
för jag hittar ingen text
Tilaa:
Blogitekstit (Atom)