När det stormar

Varför blev jag det jag blev?
Jag har aldrig sett mig som en ledare,
jag som alltid har följt efter andra
aldrig varit kartläsaren utan den som blint följt med

Som ledare får man ta smällar
Det går int att gå på tå hela tiden
Till sist blir man trött, tappar balansen och klampar någon rejält på tårna

En ledare ska våga bli impopulär och ta beslut som inte alla gillar
Ibland gör ledare också bort sig
Ibland räcker inte alla välmeningar och till synes förnuftiga tankar till
Man sårar någon, och det känns för hemskt

Jag avskyr att göra folk besvikna
Men det går int att undvika ibland
Men ännu värre känns det om argumenten inte håller
Vad tänkte jag egentligen?
Varför fick jag inget svar? Jag gav ju Dig chansen.
Och jag försöka faktiskt lyssna, med "lärjungeöron" och allt
D funka int.
Hur vill Du ha det?
Till sist fick jag lita till mitt eget förstånd och förnuft
Oj, vilken lyckträff! Tyvärr är jag inte utrustad med så mycket av ingetdera.

Så när det stormar runtomkring, Gud är stark när jag är svag, hjälper mig ta nya tag

Jag hoppas och hoppas att det blir bra! Välsignat! Förlåtet!