No veit ja varför jag blev det jag blev.
För att det är det enda som får mig att må riktigt bra.
Att vara med ungdomar får mig att inse var den verkliga glädjen finns, att tjäna Gud bland dem.
Just nu lever jag med ett hål i hjärtat som stavas 'saknad'.
Jag saknar dem så otroligt mycket!
Förra veckans Rippiläger va så otroligt bra och berörande att jag har gråtit varje dag nästan sedan lägret. Sån är jag.
Gud är stor.
Men livet går vidare och jag vet att jag bara har dem till låns. De tillhör inte mig.
Det gör mig ödmjuk.
Fast det är svårt och jobbigt att släppa taget.
Jag litar nog, absolut. Annars funnes det inget hopp. Men det är svårt att släppa taget.
Men jag såg ljuset i deras ögon igår, och jag vet att Han inte släpper taget. Och det är skönt.
Jag måste gå vidare och försöka ta varje dag som den kommer.
Så, get a grip, life goes on!
