Skamfulla saker

Det finns så mycket att skämmas för.
Ibland är skammen helt obefogad.
Bara ett medvetet subjektivt påhitt.

Här är några skamkottar:

- att vara Lat.
Får mig alltid att ilskna till.
Det är något jag inte vill vara.
En gång slog jag t.o.m. en kompis i magen för att hon kallade mig lat.
Men hon slog tillbaka, så vi blev kvitt.
Viktigt att vara effektiv och duktig.
Inte slöa, inte slappa, inte skjuta upp.

- att vara självisk
Oj, hur lätt det är att gömma och bolstra in denna skamkotte.
Att hitta på ursäkter.
Vissa vet precis vilka punkter som ömmar.
Och då blir jag arg och ryter till.
För att jag skäms.
För jag vet att det är sant.

- att ha en ohälsosam last
Kompensation är nyckeln här.
Ja, men jag motionerar ju!
Jag röker ju inte, och dricker inte.
Så lätt att förringa denna last.
Andra "större" laster är mycket värre.
Smyga, smyga, och ignorera problemet.
För att det är jobbigt.
Att ändra på sig.
Och bli kvitt.
Och balanserad.

- att inte bry sig
Vissa saker tar inte tag i en.
Kanske för att man fått det för enkelt.
Jag tror det.
När man fått kämpa för något så bryr man sig mera.
Kanske.
Eller så tappar man intresset för det man hoppats på så länge.
Men jag tror att det gör en skillnad.
Det får inte vara för lätt.

- kontrollbehov
Uttrycker sig i misstänksamhet och ilska.
Tar allt som kritik.
Jag klarar mig själv!
Egentligen ganska barnsligt.
Men svårt att inse när känslorna tar överhand.

Nåja, det får räcka för ikväll.

Kvällstankar

Ibland är det så lätt att inte orka.
Så lätt att inte ta på allvar.
Så enkelt att nonchalera.
Så lätt att inte påverkas.
Så enkelt att glömma.

Kanske det är därför det blir mera tyst?
Därför folk inte ringer längre.
För att de är så vana med att få ett nej.
Till sist orkar de inte heller bry sig.

Jag är fruktansvärt dålig på att komma mig iväg på olika tillställningar, eller mindre träffar.
Jag tror jag är rädd.
Det är lättare att avskärma sig än att möta det som känns obekvämt.
Situationer.

Jag tror att jag innerst inte tror att jag klarar av det.
Att vara trevlig. Att vara social och utåtriktad.
Gradvis tryter skämten och osäkerheten tar över.
Det är då jag tar farväl.
För rädd för att möta min dåliga självkänsla och oförmåga att bry mig ibland.
Jag är ledsen.

Jag är nog ingen bra kompis. Egentligen.
Eller helt enkelt lat.
Åtminstone inte gästvänlig.
Jag orkar inte anstränga mig.
Ja, definitivt lat.
L-A-T

Jag borde ta mig i kragen. För det är ju inte farligt.
Att dela med sig och ta emot fastän livsinställningen är olika.
Inte vara rädd för att fråga.
Inte alltid sticka ut taggarna och försvara.
Du behöver inget försvar.

Som tur är finns det väl hopp ännu. Förhoppningsvis.