Jag har haft en särdeles jättesuper välsignad dag idag!
Vem hade trott det när jag vaknade i morse kl. 06.30 och måste hoppa i duschen för att cleana upp mig inför Julfest nr. 1 i skolan?
Inte jag.
Men det blev så mycket bättre än jag någonsin hade kunnat tro!
Oj oj, ja e så glad så jag spricker snart!
Det är nog fantastiskt att få tjäna en Gud så stor som Gud.
Wow, vilket liv Han ger mig!
Första julfesten var som sagt i skolan med en projektgrupp bestående av både finländare, Nepaleser och Pakistanier.
Det var roligt att få hålla i trådarna för en sådan fest och man kom närmare de studerande.
Fast det blev en aning spänt läge i kafferummet en gång, men det är en annan historia. :)
Julfesten ikväll var jag inte alls orolig för, för hjälpledarna skulle ju dra den.
Och det gjorde de med bravur!
De var jätteduktiga och stämningen var på topp!
Enligt mig så var Jultablån som de framförde den bästa delen av programmet, och de gjorde det så otroligt vackert och fint.
Sen blev det andakt och det var en sådan härlig, gudomligt närvarande atmosfär ikväll.
Jesus var verkligen mitt ibland oss.
Jag är så glad för hjälpledarnas skull att Gud har kallat dem att vara Hans, och att Han leder dem och väcker deras längtan. Och alla andra ungdomars också för den delen.
Det är så fantastiskt att se deras ögon, och ni vet vad jag menar med "öögona". ;)
Det är så roligt att arbeta med dem, och jag trivs så otroligt bra med mina båda jobb!
Tänk vad bra Gud kan ordna det för mig :)
Jag har så lätt att fästa mig vid människor. Det går automatiskt och av sig själv. Jag bara börjar tycka om dem och måste säga det till dem.
Åt min klass i GLG så sa jag sista gången: "Well, I love you" och ikväll måste jag bara säga åt mina ungdomar hur fina och härliga de är. Det är något som jag verkligen tycker och de behöver få veta det!
Jag bryr mig inte om ifall folk tycker jag är löjlig, sentimental eller pjaso, jag säger i allafall som jag känner!
Så TACK till vår Gud, för det var helt Din förtjänst!
"Han skall ge dig regn när du sår på din åker, och markens gröda skall bli rik och frodig."
Jesaja 30:23
Amen säger jag bara. Amen!
perjantai 16. joulukuuta 2011
lauantai 3. joulukuuta 2011
Om berg
Vi har alla berg i vårt liv
Vi stöter alla på hinder och motgångar ibland
Och ofta känner vi nog oss inte som bergsbestigare
Man skulle kunna skriva en hel bok om det här men jag nöjer mig med ett inlägg, för idag...
I "Den vita massajens dotter" så skriver Corinne Hofmann om när hon bestiger Mt. Kilimanjaro i Tanzania, Afrika.
Det är fascinerande att läsa om den svåra bestigningen och jag undrar varför någon utsätter sig för någon sådan plåga.
Samma tanke brukar dyka upp när jag ser maratonlöpare, bergscyklister eller skidlöpare.
För mig ser deras "njutning" ut som ren plåga för mig och jag är tacksam över att jag inte håller på med sådana sporter.
En mening som stod ut när jag läste boken var när guiden pushade på Corinne och hennes med-bestigare Hans som var utmattade, genom att säga:
"Tänk inte på berget! Ni måste tömma era huvuden på tankar om berget." (s. 178)
Det är så lätt att stirra sig blind på berget som tornar upp sig framför en.
Det är så enkelt att bli missmodig, nedstämd och känna panik och ångest inför bestigningen.
Det är så enkelt att inte tro på sig själv, att tycka man är värdelös eller mycket sämre än andra, när man ser på berget, och det verkar som att "andra" lätt och spänstigt tar sig uppför, medan man själv knappt kan ta ett steg rädd för att göra fel eller helt enkelt för att all lust och vilja har lämnat en. Det känns för mycket och för stort.
Guidens ord påminner mig om det som Jesus sade om berg.
Att om vi har tro så stort som ett senapskorn så ska vi kunna förflytta berg.
Gud tar inte bort berget från oss, men han utrustar oss för det, och han är vår guide över det.
Vi ska se på Honom som klarar av det, och inte på oss själva som vi tror att inte klarar av det.
Det är lättare sagt än gjort.
En sak har jag ändå lärt mig: man måste ta en dag i taget, ett steg i taget, en uppgift i taget, annars går det inte. Och plötsligt så står man där på toppen och sticker ner sin stolthetsflagga. Och det är okej att vara nöjd med sig själv, bara man inte glömmer bort guiden.
Det är konstigt hur lätt det ändå går att glömma bort alla de berg man har bestigit. Man borde alltid ta en mental bild av sig själv på toppen som man sätter in i sitt minnesalbum i hjärnan och sedan plockar fram nästa gång man står inför ett nytt berg. Påminna sig själv om att det går. Tiden står aldrig still. Tack och lov!
Jag pratade om sporter tidigare, och jag har funderat lite på mitt grenval i friidrott som jag höll på med förut, för båda två inbegrep hinder, både höjdhoppet och häcklöpningen.
Jag undrar varför jag valde dessa grenar?
Speciellt höjdhoppet innebar alltid en mental plåga. Man måste alltid klara en höjd till innan man kom vidare, det fanns alltid ett hinder som var högre än det förra.
I häcklöpningen gick allt så fort. Bara tekniken satt så tänkte jag inte ens på att jag klippte häckar, jag bara sprang fokuserat.
Några gånger kom jag på mig mitt i loppet med att se mig till sidorna på mina medtävlare, och då gick det alltid dåligt efteråt. Min koncentration försvann och jag fokuserade på de andra. Jag minns två gånger som igår.
Ena gången märkte jag att jag höll exakt samma takt som min medsprinter över häckarna, och det störde mig.
Den andra gången var jag halvvägs genom loppet när mina kompisar ropade åt mig att jag låg trea. Då blev jag medveten om de andra och mina egna chanser och det började gå sämre.
Man ska inte stirra sig blind på hindren, inte heller på de som går bredvid.
Ibland ska man inte heller tänka för mycket på resultatet eller målet, då kanske man blir förslappad eller osäker om man någon gång kommer att nå dit.
Det har mycket med själv-disciplin att göra också.
Så slutligen så tror jag att man ska ta ett hinder i taget och ha målet i hjärtat och guiden i sikte.
Vi stöter alla på hinder och motgångar ibland
Och ofta känner vi nog oss inte som bergsbestigare
Man skulle kunna skriva en hel bok om det här men jag nöjer mig med ett inlägg, för idag...
I "Den vita massajens dotter" så skriver Corinne Hofmann om när hon bestiger Mt. Kilimanjaro i Tanzania, Afrika.
Det är fascinerande att läsa om den svåra bestigningen och jag undrar varför någon utsätter sig för någon sådan plåga.
Samma tanke brukar dyka upp när jag ser maratonlöpare, bergscyklister eller skidlöpare.
För mig ser deras "njutning" ut som ren plåga för mig och jag är tacksam över att jag inte håller på med sådana sporter.
En mening som stod ut när jag läste boken var när guiden pushade på Corinne och hennes med-bestigare Hans som var utmattade, genom att säga:
"Tänk inte på berget! Ni måste tömma era huvuden på tankar om berget." (s. 178)
Det är så lätt att stirra sig blind på berget som tornar upp sig framför en.
Det är så enkelt att bli missmodig, nedstämd och känna panik och ångest inför bestigningen.
Det är så enkelt att inte tro på sig själv, att tycka man är värdelös eller mycket sämre än andra, när man ser på berget, och det verkar som att "andra" lätt och spänstigt tar sig uppför, medan man själv knappt kan ta ett steg rädd för att göra fel eller helt enkelt för att all lust och vilja har lämnat en. Det känns för mycket och för stort.
Guidens ord påminner mig om det som Jesus sade om berg.
Att om vi har tro så stort som ett senapskorn så ska vi kunna förflytta berg.
Gud tar inte bort berget från oss, men han utrustar oss för det, och han är vår guide över det.
Vi ska se på Honom som klarar av det, och inte på oss själva som vi tror att inte klarar av det.
Det är lättare sagt än gjort.
En sak har jag ändå lärt mig: man måste ta en dag i taget, ett steg i taget, en uppgift i taget, annars går det inte. Och plötsligt så står man där på toppen och sticker ner sin stolthetsflagga. Och det är okej att vara nöjd med sig själv, bara man inte glömmer bort guiden.
Det är konstigt hur lätt det ändå går att glömma bort alla de berg man har bestigit. Man borde alltid ta en mental bild av sig själv på toppen som man sätter in i sitt minnesalbum i hjärnan och sedan plockar fram nästa gång man står inför ett nytt berg. Påminna sig själv om att det går. Tiden står aldrig still. Tack och lov!
Jag pratade om sporter tidigare, och jag har funderat lite på mitt grenval i friidrott som jag höll på med förut, för båda två inbegrep hinder, både höjdhoppet och häcklöpningen.
Jag undrar varför jag valde dessa grenar?
Speciellt höjdhoppet innebar alltid en mental plåga. Man måste alltid klara en höjd till innan man kom vidare, det fanns alltid ett hinder som var högre än det förra.
I häcklöpningen gick allt så fort. Bara tekniken satt så tänkte jag inte ens på att jag klippte häckar, jag bara sprang fokuserat.
Några gånger kom jag på mig mitt i loppet med att se mig till sidorna på mina medtävlare, och då gick det alltid dåligt efteråt. Min koncentration försvann och jag fokuserade på de andra. Jag minns två gånger som igår.
Ena gången märkte jag att jag höll exakt samma takt som min medsprinter över häckarna, och det störde mig.
Den andra gången var jag halvvägs genom loppet när mina kompisar ropade åt mig att jag låg trea. Då blev jag medveten om de andra och mina egna chanser och det började gå sämre.
Man ska inte stirra sig blind på hindren, inte heller på de som går bredvid.
Ibland ska man inte heller tänka för mycket på resultatet eller målet, då kanske man blir förslappad eller osäker om man någon gång kommer att nå dit.
Det har mycket med själv-disciplin att göra också.
Så slutligen så tror jag att man ska ta ett hinder i taget och ha målet i hjärtat och guiden i sikte.
Dream on...
"Dream on" - ett uttryck som avspeglar skepsis, misstro, omöjlighet och kanske till och med avund
Att våga erkänna sina drömmar kan vara svårt.
När man säger dem högt så bekräftar man deras existens och plötsligt står man inför ett val: a) anta utmaningen b) ignorera den och tona ner den
Jag blir smått nedstämd när jag får höra om människor, unga människor, som inte vet vilka drömmar de har.
Vart försvinner de?
När man är liten har man massor av drömmar. Oftast är de såklart orealistiska och naiva, men vad gör det.
Som tonåring kanske man har lätt för att dagdrömma, åtminstone jag hade det.
Kanske dagens stress har gjort att drömmar om t.ex. ens framtida yrke, har försvunnit?
Samhället har en plan för sina medlemmar och man finner sig snällt i den för att passa in, för att bevisa att man håller måttet.
Jag ska göra mig ett försök på att skriva om mina drömmar, vissa är starkare, vissa svagare, men ändå är de alla drömmar, från det förgångna och från nutiden.
Förflutna drömmar:
- att bli prinsessa
- att få hoppa fallskärm från ett flygplan
- att äga ett katthus och få ha så många katter jag själv ville
- att få träffa min farfar som dog 2 månader efter min födsel
- att ha lockigt hår
Jag tror att drömmar också förändras allteftersom man får perspektiv på saker och ting, och märker vad man verkligen vill göra med sitt liv
Nutidens drömmar:
- att få åka på roadtrip till USA
- att arbeta i Canada under en kortare tid
- att få jobba med drama, dans och musik på något sätt, och lära mig mera
- att bli en bättre människa, mera gästvänlig, generös, osjälvisk
- att få göra gott för andra människor, få beröra
- att kunna vara äkta hela tiden
- att inte släppa barnasinnet utan fortsätta göra konstiga upptåg och vara lite impulsiv
Jag tror inte att drömmar bara måste vara helt storslagna och betyda att man ger upp allt vad man har och är. Absolut inte. Drömmar kan vara mycket mindre också, men de är det som driver på en. Den där hemliga vrån i ditt inre som bara vissa får tillgång till.
Sara Groves sjunger i en av sina sånger:
"In the girl there's a room
in the room there's a table
on the table there's a candle
and it won't burn out."
Vi ska se till att hålla det ljuset brinnande, ett liv utan drömmar gör mig ledsen.
Jag talar enbart från mitt 26-åriga livsperspektiv och har ännu mycket att se och lära mig, och säkert tycker någon att jag är naiv eller barnslig.
Det kvittar. Jag har rätt till mina tankar och mina känslor. Man måste få göra sina egna misstag för att lära sig något.
Det är också viktigt att se till att man inte släcker någon annans låga, någon annans dröm. Och att aldrig, aldrig, underskatta en annan människa eller inte ta dennes dröm på allvar!
Jag vill tro att drömmar också kan vara Guds gåvor till oss, en liten fingervisning om vilka möjligheter som finns i livet, och var vi skulle passa in.
Som svar på mitt förra inlägg så skriver jag, att jag tror att man kan skapa sina egna drömmar. Man kan också skapa gemensamma drömmar. Gemensamma drömmar tror jag ändå är viktigare än att enbart sträva efter sina egna.
Men båda behövs, och båda behöver få utrymme.
Jag hoppas jag fortsätter drömma och låter andra göra det också utan att sticka hål på någon annas dröm!
Att våga erkänna sina drömmar kan vara svårt.
När man säger dem högt så bekräftar man deras existens och plötsligt står man inför ett val: a) anta utmaningen b) ignorera den och tona ner den
Jag blir smått nedstämd när jag får höra om människor, unga människor, som inte vet vilka drömmar de har.
Vart försvinner de?
När man är liten har man massor av drömmar. Oftast är de såklart orealistiska och naiva, men vad gör det.
Som tonåring kanske man har lätt för att dagdrömma, åtminstone jag hade det.
Kanske dagens stress har gjort att drömmar om t.ex. ens framtida yrke, har försvunnit?
Samhället har en plan för sina medlemmar och man finner sig snällt i den för att passa in, för att bevisa att man håller måttet.
Jag ska göra mig ett försök på att skriva om mina drömmar, vissa är starkare, vissa svagare, men ändå är de alla drömmar, från det förgångna och från nutiden.
Förflutna drömmar:
- att bli prinsessa
- att få hoppa fallskärm från ett flygplan
- att äga ett katthus och få ha så många katter jag själv ville
- att få träffa min farfar som dog 2 månader efter min födsel
- att ha lockigt hår
Jag tror att drömmar också förändras allteftersom man får perspektiv på saker och ting, och märker vad man verkligen vill göra med sitt liv
Nutidens drömmar:
- att få åka på roadtrip till USA
- att arbeta i Canada under en kortare tid
- att få jobba med drama, dans och musik på något sätt, och lära mig mera
- att bli en bättre människa, mera gästvänlig, generös, osjälvisk
- att få göra gott för andra människor, få beröra
- att kunna vara äkta hela tiden
- att inte släppa barnasinnet utan fortsätta göra konstiga upptåg och vara lite impulsiv
Jag tror inte att drömmar bara måste vara helt storslagna och betyda att man ger upp allt vad man har och är. Absolut inte. Drömmar kan vara mycket mindre också, men de är det som driver på en. Den där hemliga vrån i ditt inre som bara vissa får tillgång till.
Sara Groves sjunger i en av sina sånger:
"In the girl there's a room
in the room there's a table
on the table there's a candle
and it won't burn out."
Vi ska se till att hålla det ljuset brinnande, ett liv utan drömmar gör mig ledsen.
Jag talar enbart från mitt 26-åriga livsperspektiv och har ännu mycket att se och lära mig, och säkert tycker någon att jag är naiv eller barnslig.
Det kvittar. Jag har rätt till mina tankar och mina känslor. Man måste få göra sina egna misstag för att lära sig något.
Det är också viktigt att se till att man inte släcker någon annans låga, någon annans dröm. Och att aldrig, aldrig, underskatta en annan människa eller inte ta dennes dröm på allvar!
Jag vill tro att drömmar också kan vara Guds gåvor till oss, en liten fingervisning om vilka möjligheter som finns i livet, och var vi skulle passa in.
Som svar på mitt förra inlägg så skriver jag, att jag tror att man kan skapa sina egna drömmar. Man kan också skapa gemensamma drömmar. Gemensamma drömmar tror jag ändå är viktigare än att enbart sträva efter sina egna.
Men båda behövs, och båda behöver få utrymme.
Jag hoppas jag fortsätter drömma och låter andra göra det också utan att sticka hål på någon annas dröm!
Modiga Människor
Jag har nyligen läst en fascinerande bok som har varit bästsäljare i många länder.
"Den vita Massajen" av Corinne Hofmann.
Jag förundras över det mod, den viljestyrka och den beslutsamhet att släppa allt och bara följa sin inre övertygelse som Corinne gör.
Det är beundransvärt att läsa om hur hon sover i små manyattas, skumpar på eländiga vägar i Kenya och byter däck mitt i natten, överlever malaria och hepatit, och samtidigt finner en glädje och en lycka i detta liv ute i bushen hos massajstammen i Barsaloi.
Vad krävs det för att kunna göra något sådant?
Finns det sådana drömmar inom en som ligger och väntar på att tas på allvar?
Jag känner igen Corinnes känsla av att känna sig som hemma i ett annat land, att dras till det av en oförklarlig anledning.
För mig är det landet Canada.
För min syster är det Danmark.
Helt oförklarligt, men ändå så starkt.
Man kan förstå varifrån hinduerna får sina tankar om flera liv.
Det är förunderligt hur som helst.
I uppföljaren till sin första bok, så berättar Corinne om sitt liv som försäljare.
Jag kan inte annat än beundra hennes drivkraft, gästvänlighet och framåtanda och jag funderar hur blir man en sådan människa?
Hur undviker man att gå på sparlåga genom livet?
Hur vågar man satsa på det man tror på, fullt ut?
Det är så lätt att fastna i invanda mönster och bekvämligheter.
Inlinda sig själv i trygghet. Ge upp drömmar. Prioritera.
Alla drömmar kanske inte är till för att uppfyllas.
Ibland krockar också ens drömmar med den andres drömmar.
Hur gör man då?
Kan man skapa nya drömmar, eller är de något som finns där färdigt planterade i en och väntar på ett initiativ?
Jag tar och fortsätter i nästa inlägg, annars blir det här så långt.
Tilaa:
Blogitekstit (Atom)