Mer än hälften av mitt jullov som lärare har nu gått och snart är det dags att fara tillbaka till skolan på heltid igen.
Men vad har jag då åstadkommit under detta jullov? Och uppfyllde jag mina högt flygande planer? Så här gick det...
Det var en gång en 27-årig brunett som gick och drömde om julledighet.
Av erfarenhet visste hon att ledigheten är skönast innan den börjar, när drömmarna ännu är levande, men hon tänkte i allafall göra sitt bästa.
Julen kom snabbt emot och hemmavid fick mannen tjatat upp julgardiner, tomtar, mattor och juleljus i fönstren.
Sovmorgnar, lässtunder i soffan, långa promenader och julbroderier hägrade redan i den unga lärarinnans sinne.
På jobbet märktes stämningen hos de alltmer trötta studerande och den alltmer förväntansfulla stämningen hos kollegor som i stressande takt knapprade in vitsord, läste uppsatser och övervakade prov.
Den 19 december var det då äntligen dags för det efterlängtade jullovet.
Glada miner, hälsningar i dörren, packade väskor, städade skrivbord vittnade om kollegornas själv-disciplin och erfarenhet av tidigare lov och förmåga att inleda ledighet enligt överenskommet.
I det första kontoret till vänster strävade två över-plikttrogna språkfanatiker ännu på torsdag-fredag med att avsluta hösten och i bästa fall kika på våren.
Ännu in på fredagkväll den 21 december kl. 18.30, lyste ännu ljuset i den lilla "glasburen" då en stressad liten lärarinna satt ensam kvar i det tomt ekande men dock storslagna kampuskomplexet.
Med gott samvete stängde hon av datorn, packade sina bördaväskor och begav sig med lätt hjärta och glada steg mot bilen.
Nu var det äntligen dags!
Dags för Mobergs epos, pepparkaksbak, fammo-besök, choklad i måttliga mängder, alla ta-igen inbjudningar till vänner långt borta, julbroderier, familj, vänner, musik och Jesus.
Julhelgen gick i njutningens och pendlandets tecken, speciellt för ett sådant mobilt par som Herr och Fru H.
Mycket skulle hinnas med, mat, kyrka, julklappar med en liten M och L som gav till Hurra-skutt och bet på presentbandet som var den allra bästa klappen.
Sedan fortsatte det med mera julklappar, den obligatoriska gottagubben, lite "dofta gott" av svärmor, gamla tider med de äldre, och familjemys på Damskatan.
Med andra ord, den unga frun trivdes som fisken i vattnet. De följande dagarna gick i traditionens tecken och fru H kom som vanligt sig för att reflektera över livet och det som är viktigt på riktigt.
Automatiskt väcktes då hennes skuldkänslor av alltför sällan besök, telefonsamtal och inbillade relationsproblem. Men de kunde ändå inte överskugga den frid hon kände och den "här och nu" hon så desperat försökte ta tillvara, med medelmåttig framgång.
Nitisk som hon är så dök tankar på orättade prov och oordnade julfestprogram upp i drömmens värld när det inte tilläts plats under dygnets vakna timmar.
Hon tog dock det kloka beslutet att beta av en sak i taget och upptog jobbet inte kort efter att julmaten smält dagen efter dagen D.
Så fortsatte ledigheten för den unga brunetten och idag sitter hon skärmblind och ordtrött efter 6h rättande och vitsordsinföring, men dock nöjd och glad över att ha mött sin egen deadline.
"Man är sin egen värsta chef" som hennes man så klokt sade i en stund av rådgivning.
Nu återstår två dagar av den egentliga ledigheten och hon har planerat in följande:
rätta 75 uppsatser på två dagar samt sätta in alla vitsord.
Har hon satt sig på någonting, så får hon det genomfört också minsann!
Sedan är det dags att ta itu med vårens utmaningar.
Molnet blåser bort ovanför hennes huvud desto mera hon blåser och tar itu med problemen, och det är en skön känsla!
Hennes bruna hår upsatt i en lös hästsvans är halvlockigt efter en ny införskaffad locktång, och svänger rytmiskt till tonerna av Bebo Normans light of distant cities.
Idylliskt, tänker hon, och tänjer sin nacke som plågat henne de två senaste dagarna.
Ännu är det tid kvar, och tiden är nu och kvällen är ännu lång, tänker hon innan hon avslutar sitt blogginlägg med frid i sinnet.
Bara proofread en gång, bara en gång, och njuta av sin egen skaparglädje och kreativitet.
Ordtrött, pyttsan heller!
:)
