Goda gåvor stavas välsignelser

Jag bara måst skriva idag, för idag har varit en bra dag!
Inte en dag som alla andra när jag dimper ner i baksätet ljudligt suckandes och förväntar mig medlidande från mina medpendlare.
Nej, idag var inte en sådan dag.

Idag var en god gåva från en god Fader.
Jag kan räkna välsignelserna som jag fått idag.
Jag skall dela med mig, men först pris och ära till Honom som gav mig solskensdagen!
Jesus säger:

"Finns det någon bland er som ger sitt barn en sten när han ber om bröd
eller ger honom en orm när han ber om en fisk?
Om nu redan ni , som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor,
skall då inte er fader i himlen ge det som är gott åt dem som ber honom?"
Matteus. 7:9-11

Idag var en bra dag. Och jag är tacksam. :)
Franskalektionen gick bra och jag fick kontakt med mina studerande, blev mänsklig, vill jag kalla det.
Atmosfären bland kollegorna var fin idag. Jag kramade till och med mina två k-vänner.
Projektmötet funkade och börjar äntligen bära frukt och leda nånvart.
Jag fick mycket hjälp med saker jag inte visste eller är så bra på.
Jag fick undan bördor som har hängt över mitt huvud i en månad nu. så skönt!
Övningen med lovsångsbandet ikväll gick bra och jag är evigt tacksam över att ha dem med.
Det är skönt att lovsjunga, man blir glad, lugn, trygg och fridfull.
Jag gjorde en människa glad genom att berömma hennes insats. Jag hoppas hon blev glad.

Jag tror att det här var goda gåvor från min Pappa i himlen.
(Min andra pappa är i Barcelona och svänger runt med mamsen och avnjuter en välförtjänt semester.)
Jag är glad, och varje dag är ny. Vi får se hur det blir imorgon, men idag kan jag njuta, och nu blir det Plättar! :D

Jag ser fram emot lovsångsmässan på söndag kväll, jag hoppas att folk kommer och att det blir bra. Jag är så glad att få tjäna Gud, Han berikar mitt liv så mycket!

Tack!

Och det går upp, och det går ner...

Ibland har man bra dagar, ibland har man dåliga dagar

Var kommer de ifrån?
Varför finns det dagar när allt går fel, oavsett hur väl man har planerat och tänkt så e det ändå något som kråtar till sig.
Eller så klåpar man sig.

Varför finns det solskensdagar när allt går som på räls, helt oförväntat?
Var är logiken? Kan jag påverka hur min dag kommer att bli? I viss mån så klart, men jag pratar egentligen om saker man inte kan styra över. Om andra människors humör, om trafikstockningar, om teknik som krånglar, om telefonsamtal från främlingar, you name it.

Jag tror att både goda och dåliga dagar kan vara gåvor, på sitt sätt.
Som när man öppnar en present och funderar: "Va e dähär? Va tänkt di no me ti som gett mig det här? Vad ska jag ha dähär till?" Och så klistrar man på ett leende för att verka tacksam. Eller biter ihop och kämpar vidare.
Jag tror att man förstår först efter en tid varför man fick det man fick.
När man har fått perspektiv och kanske tar fram den där obehövliga grejen som man gömde bort i skåpet men plötsligt inser att man kan ha nytta av.
Kanske det är så med dåliga dagar.
Man inser först senare varför man behövde dem.

Jag vet inte varför vissa dagar är bra och vissa dåliga, men den ena kan inte existera utan den andra. Det finns ingen neutralitet.

Detta var bara början...

Det som väger tyngst

Och här ett sista inlägg av ett citat av Thomas A. Kempis.

"Gud ser mer till avsikten med handlingen än till resultatet. Den som älskar mycket åstadkommer mycket. Den som gör något väl, åstadkommer mycket.
Den gör väl som tjänar gemenskapen mer än sin egen vilja."
(s. 10)

Vi är så väldigt resultatinriktade idag, och det förstår man ju förstås.
Det är skönt att se resultat av sitt arbete, och vara stolt över sin egen förmåga.
Det är gott att få se ett gott resultat, det håller jag med om.
Men det gör det också svårare att ta misslyckanden, detta att vi är så fästa vid resultat.
Det kan vara svårt att förlåta sig själv för misstag och saker som gått fel.
Då är det skönt att veta att själva avsikten också betydde något, även om det bara var jag och Gud som visste om den, det var inte förgäves.
Det är viktigt att kunna förlåta sig själv. Att inte gräva ner sig. Man måste vara nådig mot sig själv.

Om den osjälviska kärleken är drivkraften så blir det inte fel. Egentligen. Inte på lång sikt. Det är skönt att vara osjälvisk. Att tänka mer på någon annan än på sig själv. Det är skönt.
Det är befriande att försöka göra sitt bästa för någon annan, när man väl kommit över sitt eget viljetrots, sina motvilliga känslor och sin höga stolthet.
I slutändan lönar det sig alltid. Fast det inte känns så alla gånger.
"Love is still a worthy cause" sjunger Sara Groves, och jag tror henne.

Ögonsten på rätt spår

Vi är Guds ögonstenar, det tycker jag är fint.
Här kommer två bra citat av Thomas A. Kempis.

"Den vars samvete är rent blir nöjd och stillsam.
Du är inte heligare för att man berömmer dig.
Du är inte värre för att man klandrar dig.
Du är vad du är, och du kan inte sägas vara större än vad du är i Guds ögon.
Om du betänker vad du är i ditt inre, bryr du dig inte om vad folk därute säger om dig.
Människan ser det yttre men Herren ser till hjärtat.
Människor bedömer handlingarna, Gud väger avsikten"
(s. 36)

Skönt att veta att endast det faktum att jag är den jag är räcker, att jag är älskad just sådan. Tröstefullt.

"Följ mig. Jag är vägen, sanningen och livet. Utan väg kommer man ingen vart. Utan sanning vet man ingenting. Utan liv kan man inte leva.
Jag är vägen du skall följa, sanningen du skall tro, livet du skall hoppas på.
Jag är den fridlysta vägen, den ofelbara sanningen, det oändliga livet.
Jag är den rakaste vägen, den högsta sanningen, det verkliga livet, det saliga livet, det oskapade livet.
Om du håller dig på min väg lär du känna sanningen, och sanningen skall göra dig fri och du når evigt liv."
(s. 74)

Amen.

Pärletankar och hjärteskatter

Jag läste nyligen för andra gången en bok som axplockat insiktsfulla citat av augustinermunken Thomas A. Kempis och redigerare av hans böcker.

Boken jag har läst är "Om Kristi efterföljelse", en bok som efter Bibeln är den kristna bok som vunnit störst spridning i världen.
Jag kommer att citera ur denna bok och ge mina tankar om de citat jag valt. Ibland kanske jag bara låter texten tala för sig själv.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

"Du måste alltid lida något, antingen godvilligt eller motvilligt.
Du finner korset överallt. Du har ont i kroppen eller plågas i själen.
Ibland är du övergiven av Gud, ibland blir din medmänniska en prövning, och vad värre är: ofta blir du en börda för dig själv.
Om du frivilligt bär ditt kors, då kommer det att bära dig och leda dig dit du vill, där ditt
lidande upphör.
Om du bär det motvilligt skaffar du dig en börda och plågar dig själv, eftersom du ändå måste uthärda det.
Om du kastar av dig det ena korset, väntar utan tvivel ett annat, som kanske är tyngre.
För den som frivilligt bär sitt kors förvandlas plågan och bördan till förvissning om gudomlig tröst."
(s. 32)

Man kan ha olika sorters kors i livet, saker som är svåra och tunga att bära. Saker som plågar en, gör en missmodig, tynger ner en och får en att tro att man inte orkar längre.
Jag kan bara tala i min egen erfarenhet, och jag har inte haft många tunga kors i mitt liv.
Men jag har haft några, och jag har lärt mig lite.
Bland annat, att ens inställning till kamp är avgörande för hur tungt korset blir.
Om man kämpar mot något man tycker är jättetungt, så blir man ständigt påmind om att det är jättetungt, och det tar en massa energi av en.
Om man däremot accepterar det, och går in med den inställningen att det ska vara kämpigt helt enkelt, och att man får vara extra tacksam för varje dag som det går bättre, då är det lättare att bära.
Det är min erfarenhet och det fick mig att inse att varje dag är en gåva. Bara för att jag hade en bra dag idag, betyder det inte att imorgon blir en bra dag.
Och samma sak med dåliga dagar.
Vi vet aldrig vilka dagar vi får, men vi får gå in med tillförsikten att någon bär dagen med mig, och att Jesus har gått före och förberett vägen och vandrar med.
Varje dag. Every single day. Alla sorters dagar.

Det här med att bli en börda för sig själv känner jag bra igen.
Det sägs att man är alltid sin egen värsta kritiker, och på mig stämmer det.
Man kan lägga ett kors på sig som inte ska vara där. En sten som inte gör nytta. Som blir för tung och river ner istället för att stärka.
När man går in i ett gym kan man inte genast ta 80kg i bänkpress, det går inte för mig iaf. Man måste börja med en vikt som är precis på gränsen, som utmanar och inte är omöjlig att klara av.
Om man sätter krav på sig själv som är alltför stora, för hårda, eller för orealistiska, så stupar man till sist. Det går inte.
80kg vikter kommer aldrig från Gud. Han vet vad vi tål. Och han ger oss inte saker vi inte är redo för. Och det är en tröst.

Ibland kommer det saker som vi faktiskt inte klarar av, men det är inte alltid från Gud. Men Han hjälper oss alltid att bära dem, oberoende av om de är från Honom eller inte. Han hjälper.
Och Han kan lyfta en evighet mera i bänkpress än vi kan. Tack och lov är Han säkraren som står bakom oss, hela tiden! Vi behöver bara säga: Hjälp! jag orkar inte mera. Så tar Han i och hjälper oss.

Nu blev det långt, men jag tror att det blir enklare att bära vissa saker om man bara accepterar dem hoppfullt, istället för att kämpa emot dem och låta missmodet ta över.
Eller kasta av sig dem och inte bry sig, det kan hända att de kommer just för att förbereda oss för något ännu tyngre som väntar.

Tur att vi inte vet vilka kors som väntar oss, det är en nåd.

Läslus

Att läsa böcker är ett intresse som jag skattar högt, även om jag sällan har tid med det, eller tar mig tid för det.
Som liten ansågs det som slöseri med tid att läsa böcker, och kanske därför uppskattade jag varje dyrbar stund jag fick ha med mina böcker.
Oftast var det Kitty-böcker jag läste till tonerna av discoplågan "Believe in Freedom" som alltid numera påminner mig om Kitty Drew, Bessie, George och Carson Drew, och alla deras äventyr.

Jag gillade också att läsa om indianer som liten och ung. Det var fascinerande att lära sig om deras liv och kultur, och om deras kamp mot de vita nybyggarna. Ofta klädde jag också ut mig med poncho och fjädrar i håret. Ja, det var helt enkelt fascinerande.

Som tonåring tog romantiken alltmer överhand och Danielle Steel och Carolyn Brooks blev mina favoriter. Men efterhand blev de också en och samma sak.
Sedan tog spänningsromaner och kriminalare över, av t.ex. Karin Fossum som ännu är en stor favorit för mig. Hon tillåter en ett tjuvkik in i sina karaktärers sinnen och egenheter, och det som gör det så obehagligt är just att dess ordinäritet. Att det kan hända i vilken liten by som helst.

Jag gillade också att läsa Torey Haydens böcker om hur hon tog sig an stumma barn som gått igenom trauman vilket gjort dem stumma. Det var mycket intressant att följa med hur hon hjälpte olika barn.

I min unga vuxen ålder har jag alltmera börjat intressera mig för kristen litteratur, romaner som inspirationsböcker.
Jag helt enkelt dras till dem, och tycker det är jätteintressant.
Så egentligen tänkte jag att detta blogginlägg skulle handla om en av dessa böcker jag läst, men eftersom det blir så långt, så tror jag att jag tar upp det i nästa inlägg.

Men jag hoppas att mitt intresse för böcker och läsande aldrig ska svalna, och jag önskar hitta böcker som bidrar till nya insikter om mitt liv och världen, och som ger mig något.
Och slutligen, läsande är inte ett slöseri med tid. :)

En välsignad helg

Den här helgen har varit jättebra.
Jämfört med förra helgen då allt var jobbigt, och helgen före det, så har denna helg varit superb.
Det beror helt säkert på att jag har Höstlov nästa vecka och ingen undervisning.
Men det är också på grund av en hel massa andra saker som denna helg har överträffat mycket.
Här kommer ett litet sammandrag:

Fredag:
En ledig fredagkväll på grund av ett gott beslut att låta Nätet ta Höstlov.
Både för mig och ungdomarna.
Det blev en Date Night med min hubby.
Vi körd iväg till Vasa och åt på Amarillo, shoppade kläder och gick på bio på Drive och körde hem sen.
Det var en underbar kväll i det allra bästa sällskap. <3

Lördag:
Höstfixande utomhus i vacker väder, klippa gräs, räfsa löv och plantera ljung. S var och hjälpte sin pappa under en stor del av dagen.
Var på loppis med S underbara syster I.
Var på Unga Vuxna kväll med gäst Jukka Sandvik där vi fick en massa bra och djupa diskussioner. En mycket givande samling!
Filmkväll med I och sen sova sova.

Söndag:
Denna dag präglas av relationer.
"Jag var sjuk och ni besökte mig" sa Jesus.
Vi va och hälsa på S faffa idag. Det var värdefullt.
Sen va vi och fixa ramar till mina tavlor, eller pappa fixade dem och vi såg på och höll i lite grann (händiga som S och jag är, hmmm. not), träffa brorsan och T och lilla söta M.
Va ti fammos och drack saft och träffa min härliga kusin och hennes barn.
Va på bön och lovsång med världens underbaraste ex-kollegor och en man. En givande kväll i gemytligt sällskap.
Träffade Å och W på Torghallen och påmindes om Guds omsorg och godhet mot oss! Fick nämligen höra om ett bönesvar. Halleluja och tack Gud! :D

Nu väntar bara 7th Heaven på mig och S och en kväll fri från oroliga magar och ångestfyllda tankar, och oj vad ja ska njut av den känslan! :)

Akta mig, akta mig

Det här med att blogga är ganska farligt
speciellt för en sån som jag
Som ställer ut sina känslor och tankar som på marknad
Bara att välja och vraka
Bara att tycka illa eller väl om

Kanske jag borde akta mig

Hemmafruaktigheter

Idag hade jag konstigt mycket energi över
I slutet av jobbdagen satt jag bara och längtade hem till dammsugaren och till att fixa och feja i hemvrån
Det behövdes verkligen kan jag säga!
Jag dammsög, skurade, torkade damm, städa vessan, tvättade & hängde kläder, plockade och arrangerade.
Verkligen duktigt! Och oj, va skönt det känns i hela min varelse när lilla huset är städat och hembonat! Mmm, njuut.
Sen for jag och Simon ut och åt oss proppmätta.
Och believe it or not, men energilagret var inte slut ännu.
Därför *stinker* nu vårt kök av jordnötssmör och mina Amerikanska peanut butter chocolate chip cookies ligger och sväller i ugnen.

Jag hade nämligen laddat upp med massa ingredienser "ifall att".
För alltid när jag skall baka något gott, så ska det antingen vara grädde eller blockchoklad i receptet, och jag har aldrig det hemma.
Och nu när jag äntligen har det, så hittar jag ju aldrig de recepten som krävde de ingredienserna, just typical!

Men, jag hitta iaf dessa cookies, men jag börjar fasa för att de inte uppfyller mina förväntningar. Det känns som att jordnötssmaken redan står mig upp i halsen, bara av själva lukten.
Hoppas de smakar bättre än de luktar iaf.

Men, åter till det här med att ha det hembonat.
Det är konstigt hur välgörande renhet och mysighet är för själen.
Mysbelysning i fönstret och sköna golv att gå på gör att hela jag mår bra.
Stressen försvinner och friden lägger sig över mig. Skönt.
Speciellt nu på hösten är d skönt som bara va att bara sitta och njuta.

Så jag slutar här, med känsla av må-braighet :)
Och Jeremy Camp på Spotify.

With the cat in my lap

När är man helt nöjd?
När har man nått dit man längtar?
När har man fullständig frid och inget hägrar?

"When money grows on trees,
people live in peace,
everyone agrees"
som Shania Twain sjunger

Det är konstigt:
När man har så mycket att göra att man nästa kroknar
då längtar man till dagen när allt är förbi och man kan pusta ut
När den dagen kommer så känns det plötsligt tomt
Då längtar man till dagen när allt återgår till det normala igen

Ögonblicken när man känner sig helt tillfreds är sällsynta, och ofta varar de inte längre
Ofta stavas de också: v-a-r-d-a-g

Mina vardagslyckor den senaste tiden har varit:
- att sitta och stryka katten som sitter i min famn en stund över pälsen
- att slappna av och veta att man ännu får vara uppe i några timmar innan natten kommer
- att ha känslan av att ha åstadkommit något bra, att få vara nöjd med sig själv
- att få en kram av den jag älskar
- att äta kycklingben i soffan och se på nyförälskade Lucy och Kevin på datorn
- att sitta framför datorn och skriva av sig och lyssna på Spotify

Vi har alla de här stunderna, de är bara så flyktiga
Glimtar av himlen
som det borde vara

Jag hoppas att jag aldrig blir så blind att jag inte märker de små detaljerna i livet
så upptagen att jag inte har tid att se på himlens färger och förundras
så egoistisk att jag inte märker människor omkring mig
så tveksam att jag får inget gjort
så pedantisk att jag täpper till kreativitetskanalen i mig
så rädd att jag inte vågar drömma
så bekräftans-ivrig att jag glömmer bort vem jag egentligen är

Jag hoppas att jag alltid fortsätter sträva efter det som är sant, rent, och värt att akta och sätta värde på
Att jag bejakar de unika egenskaper hos mig som skapar potential för ett fantastiskt liv
Att jag innerst inne alltid vet var jag hör hemma

Ibland är kvällar med katten i knät de bästa kvällarna

heliga helg, eller hur var det?

Min vecka är för det mesta fullspäckad med jobb.
Må-to skoljobb, och fre + övriga dagar ungdomsjobb.

Det är så skönt när lördag kommer att det är omöjligt att motivera sig att ta tag i jobbet till måndag.
Även om det är viktigt, så finns lusten helt enkelt inte där.
Vad gör man då?

Jo, man försöker göra allt annat kul man kan före, så att man ska känna att "nä, nu måste jag nog börja på".
Jag har försökt.
Jag har joggat, umgåtts med familj, fixat mat, ätit glass, tittat 2 avsnitt 7th Heaven, hängt tvätt, kollat Facebook, och nu sitter jag här och har tömt ut "skojlagret" för idag.

Det jag egentligen vill göra idag är:
- sitta i soffan och mysa och sy mitt korsstygn
- gå ut och gå i det vackra höstvädret
- titta 7th Heaven hela långa dagen och se om Eric comes to his senses och blir minister igen
- pyssla om min sjuka älskling
- slösurfa på Internet

Det jag inte vill göra idag är:
- planera lektioner

Kanske Gud försöker ge mig en liten "hint" genom förra avsnittet där budskapet var "helga vilodagen", alltså söndag, och inte spara allt arbete till sista minuten och stressa över det.
Jag tycker bara att det är så otroooligt skönt med lördagar!
Kan inte lördag och söndag få byta plats i "the holy calendar"?
I min i allafall.

För det känns ändå som att imorgon blir en jobbdag, hur jag än gör det.
På morgon är det gudstjänst i jobbets tecken, och sen måste jag ändå planera i massor.
Så vilken dag blir då egentligen vilodag?

Vilodagen är något vi behöver, både för att slappna av efter en jobbvecka, och för att hämta krafter och ladda upp inför nästa vecka.
En paus, helt enkelt. För att hinna göra allt det där som man annars inte hinner med.
Men om man under sin "vilodag" ändå går och oroar sig för att man vet att man har så mycket att göra ännu, vad är då meningen?

Är det då inte bättre att få det undanstökat och sen vila, än att gå och gräma sig, även om det blir att jobba på "vilodagen"?
Äsch, egentligen sitter jag bara här och fördriver tid för att invänta kvällens program.
Men ibland har jag funderat om man inte bara kunde skapa ett vakuum i tiden där man tar ut sig själv och där man får tillbringa så mycket tid man behöver, där allt är tidlöst och där varken jag eller någon annan ställer krav på mig.
Är det vilodagen månne som är detta vakuum? Eller borde vara?
Hmmm... kanske jag borde bli bättre på det här med att skapa mig ett vakuum än att bara filosofera om det och ändå alltid göra saker på samma sätt som förut.

Nåja, jag måste väl ta tag i något nu iallafall.
Jag vet att det känns bättre sen, tröskeln är bara så hög och jag har trötta ben.

Men, tänk på vilodagen så att du helgar den, och försök att inte oroa dig för mycket, det förändrar egentligen ingenting.