Kvällstankar

Ibland är det så lätt att inte orka.
Så lätt att inte ta på allvar.
Så enkelt att nonchalera.
Så lätt att inte påverkas.
Så enkelt att glömma.

Kanske det är därför det blir mera tyst?
Därför folk inte ringer längre.
För att de är så vana med att få ett nej.
Till sist orkar de inte heller bry sig.

Jag är fruktansvärt dålig på att komma mig iväg på olika tillställningar, eller mindre träffar.
Jag tror jag är rädd.
Det är lättare att avskärma sig än att möta det som känns obekvämt.
Situationer.

Jag tror att jag innerst inte tror att jag klarar av det.
Att vara trevlig. Att vara social och utåtriktad.
Gradvis tryter skämten och osäkerheten tar över.
Det är då jag tar farväl.
För rädd för att möta min dåliga självkänsla och oförmåga att bry mig ibland.
Jag är ledsen.

Jag är nog ingen bra kompis. Egentligen.
Eller helt enkelt lat.
Åtminstone inte gästvänlig.
Jag orkar inte anstränga mig.
Ja, definitivt lat.
L-A-T

Jag borde ta mig i kragen. För det är ju inte farligt.
Att dela med sig och ta emot fastän livsinställningen är olika.
Inte vara rädd för att fråga.
Inte alltid sticka ut taggarna och försvara.
Du behöver inget försvar.

Som tur är finns det väl hopp ännu. Förhoppningsvis.