Veckans motto

Denna vecka har onödig stress, tidsoptimism och glömska gjort att jag kommit fram till veckans motto:

"Det är aldrig för tidigt att koka en potatis."

Att ha en liten bebis har bl.a. medfört att saker och ting tar mycket längre än det brukar.
Jag som är en tidsoptimist har fått lära mig att planering är A och O om man vill att dagen ska löpa på något så när smärtfritt.

Mottot kommer ifrån att jag underskattar tiden det tar att koka en potatis och när den är halvklar så har lillkillen redan hunnit bli mycket hungrig och han börjar höja volymen efter mat. Det medför att hans mamma blir ännu mera stressad, men hur hon än bannar potatisens långsamma koktid så går det inte snabbare för det.

Därför är det bättre att koka potatisen redan 1h på förhand så är den säkert färdig tills killen ska äta.

Ett annat ord som passar in här är prokrastinering, det vill säga att skjuta upp saker om det bara är möjligt.
"Nog hinner jag koka potatisen, mosa den, koka vatten, trösta lillen på en halvtimme" och så resulterar det som vanligt i skrik, stress och missnöje.

Nåja, man lär så länge man lever och nu är det bara att tillämpa mottot.
Bättre lycka nästa vecka!

Omvärdering

Nu är jag hemmamamma.
Jag får alltså lyckan att spendera hela min tid med min underbare son Emanuel.
Med denna nya titel följer också flera funderingar.
Det tar en stund innan man finner sig tillrätta i denna nya roll.
Det känns som att jag har skurit ut ett vakuum i tiden där resten av världen snurrar vidare medan jag är hemma och "jobbar".
Det är väl så här det känns att hoppa av ekorrhjulet.

Efter tre intensiva arbetsår där jag pendlat mellan två jobb och överskridit 100% även till pappers, så känns 1.5 år hemma som en välförtjänt paus.
Men denna förändring är inte den lättaste att ta till sig.
Jag har funderat lite på det här med ens värde och vill här beskriva lite hur jag tänker.

När vi växer upp tillskrivs vi automatiskt ett värde som inte kan prissättas av våra föräldrar och släktingar.
Detta värde är odiskutabelt.
Med tiden börjar våra intressen utvecklas och vi märker vad vi har en viss fallenhet för.
På basen av de förmågor vi vill satsa på så väljer vi utbildning och finslipar vår talang för att så att säga "höja vårt värde" på arbetsmarknaden.
Väl i arbetslivet hör det till att vara effektiv, målinriktad, självständig men samtidigt en teamarbetare, har ypperlig social kompetens och kunna ta sig fram.
Vi ska sträva framåt och vidareutveckla vår förmåga genom t.ex. fortbildning.
Allt detta gör vi för att vårt värde för arbetsgivaren skall stiga - eller åtminstone bibehållas.
När man blir mammaledig slås man av oron för framtiden och återgången till arbetslivet.
Kommer min kunskap att vara eftersökt? 
Kommer det jag byggt upp under alla år att kunna mäta sig med andras förmågor?
För det är ju inte så att ett jobb bara dimper ner i famnen på en i dagens Finland.

Som hemmamamma utan fast tjänst att gå tillbaka till efter "ledigheten", så oroar detta mig ibland.
Att mitt värde försämras så länge jag är hemma.
Att det hela tiden utexamineras nya, ivriga människor med lite fräschare idéer än mig, som är lite mera insatta i de teknologiska innovationerna än jag är.
Då kommer pressen att hålla sig "up-to-date" under mitt år hemma.
Samtidigt försvinner lugnet och friden över att få ta en paus och ägna mig helt åt min son.

Sedan börjar jag fundera vad all oro bottnar i.
Är det så att samhället faktiskt ska få bestämma vilket värde jag har?
Just nu är jag centrum i min sons värld.
För honom får jag betyda allt.
Jag vet också att Gud har satt ett odiskutabelt värde på mig och att ingen dålig ekonomi eller arbetslivskonkurrens kan ändra på det.
Så då tänker jag som så, att Han vet nog vägen för mig.
Jag behöver inte oroa mig, utan försöka lita på att Han vet vad jag gör nästa höst.
Spännande men ändå så svårt.

Som hemmamamma börjar tankarna cirkulera.
Inte bara det dåliga samvetet som många mammor känner igen, angående om man gör rätt eller fel val för sitt barn.
Om man tar hand om det på bästa sätt eller inte.
Utan även som sagt oron över att inte duga längre för arbetsmarknaden.
Men positiv som jag är till naturen så tror jag nog att det löser sig, för jag är duktig på det jag har fallenhet för. Det vet jag.
Så jag vägrar låta oron fördunkla min fina tid hemma med min son.
Det värde jag har i hans ögon, i min familjs ögon, i mina vänners ögon och i Guds ögon gör att jag vet att jag är värdefull.
Det kan ingen ta ifrån mig - inte ens mina egna tankar.