Pärletankar och hjärteskatter

Jag läste nyligen för andra gången en bok som axplockat insiktsfulla citat av augustinermunken Thomas A. Kempis och redigerare av hans böcker.

Boken jag har läst är "Om Kristi efterföljelse", en bok som efter Bibeln är den kristna bok som vunnit störst spridning i världen.
Jag kommer att citera ur denna bok och ge mina tankar om de citat jag valt. Ibland kanske jag bara låter texten tala för sig själv.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

"Du måste alltid lida något, antingen godvilligt eller motvilligt.
Du finner korset överallt. Du har ont i kroppen eller plågas i själen.
Ibland är du övergiven av Gud, ibland blir din medmänniska en prövning, och vad värre är: ofta blir du en börda för dig själv.
Om du frivilligt bär ditt kors, då kommer det att bära dig och leda dig dit du vill, där ditt
lidande upphör.
Om du bär det motvilligt skaffar du dig en börda och plågar dig själv, eftersom du ändå måste uthärda det.
Om du kastar av dig det ena korset, väntar utan tvivel ett annat, som kanske är tyngre.
För den som frivilligt bär sitt kors förvandlas plågan och bördan till förvissning om gudomlig tröst."
(s. 32)

Man kan ha olika sorters kors i livet, saker som är svåra och tunga att bära. Saker som plågar en, gör en missmodig, tynger ner en och får en att tro att man inte orkar längre.
Jag kan bara tala i min egen erfarenhet, och jag har inte haft många tunga kors i mitt liv.
Men jag har haft några, och jag har lärt mig lite.
Bland annat, att ens inställning till kamp är avgörande för hur tungt korset blir.
Om man kämpar mot något man tycker är jättetungt, så blir man ständigt påmind om att det är jättetungt, och det tar en massa energi av en.
Om man däremot accepterar det, och går in med den inställningen att det ska vara kämpigt helt enkelt, och att man får vara extra tacksam för varje dag som det går bättre, då är det lättare att bära.
Det är min erfarenhet och det fick mig att inse att varje dag är en gåva. Bara för att jag hade en bra dag idag, betyder det inte att imorgon blir en bra dag.
Och samma sak med dåliga dagar.
Vi vet aldrig vilka dagar vi får, men vi får gå in med tillförsikten att någon bär dagen med mig, och att Jesus har gått före och förberett vägen och vandrar med.
Varje dag. Every single day. Alla sorters dagar.

Det här med att bli en börda för sig själv känner jag bra igen.
Det sägs att man är alltid sin egen värsta kritiker, och på mig stämmer det.
Man kan lägga ett kors på sig som inte ska vara där. En sten som inte gör nytta. Som blir för tung och river ner istället för att stärka.
När man går in i ett gym kan man inte genast ta 80kg i bänkpress, det går inte för mig iaf. Man måste börja med en vikt som är precis på gränsen, som utmanar och inte är omöjlig att klara av.
Om man sätter krav på sig själv som är alltför stora, för hårda, eller för orealistiska, så stupar man till sist. Det går inte.
80kg vikter kommer aldrig från Gud. Han vet vad vi tål. Och han ger oss inte saker vi inte är redo för. Och det är en tröst.

Ibland kommer det saker som vi faktiskt inte klarar av, men det är inte alltid från Gud. Men Han hjälper oss alltid att bära dem, oberoende av om de är från Honom eller inte. Han hjälper.
Och Han kan lyfta en evighet mera i bänkpress än vi kan. Tack och lov är Han säkraren som står bakom oss, hela tiden! Vi behöver bara säga: Hjälp! jag orkar inte mera. Så tar Han i och hjälper oss.

Nu blev det långt, men jag tror att det blir enklare att bära vissa saker om man bara accepterar dem hoppfullt, istället för att kämpa emot dem och låta missmodet ta över.
Eller kasta av sig dem och inte bry sig, det kan hända att de kommer just för att förbereda oss för något ännu tyngre som väntar.

Tur att vi inte vet vilka kors som väntar oss, det är en nåd.