Här trivs hon.
Uppkrupen i soffan inlindad i julfilten med -nostalgi spelandes i högtalarna.
Ansiktet blossar ännu efter hurtig-turen i skidspåret.
Driven av en plötslig impuls och illusionen om blanka spår drog hon på sig pjäxorna och styrde kosan mot granskogen.
Men det blev inte riktigt som hon tänkt sig och efter 50m funderade hon allvarligt på att ge upp.
Men i bästa Mika Myllylä-stil trotsade hon latheten, nysnön och plusgraderna och kämpade vidare i sakta mak mot det riktiga spåret stödd av en och en halv stav.
Vid vartannat tag slank högra staven på grund av avsaknad på dubb på ändan, men envisheten hos denna unga dam känner inga gränser.
Ju kämpigare desto större orsak att utföra det, manade friidrottardisciplinen från en svunnen tid.
Och den unga frun lydde sina tankar.
Väl framme stakade hon sig mäkta stolt runt 3km spåret och när hon äntligen kom ut ur skogen så slocknade all belysning och skogen blev svart.
Tack och lov, tänkte hon, att hennes envishet inte drev henne runt 5km denna gång.
Men det var inte tanken med detta inlägg.
Frågan löd: Hur toppar man sig själv?
När man har presterat så bra man kan, och är väldigt stolt över sina bedrifter, vågar man ens försöka göra bättre ifrån sig nästa gång?
"I will remember you,
Will you remember me?"
Jag minns den tjej som fanns en gång.
Minns hon mig?
Finns hon ännu där?
Hon, med sitt oskyldiga beteende, sin längtan efter så mycket, en själ färgad av beundran och ett sinne för skönhet klädd i ord och toner.
Ibland glimtar jag henne. Hennes plötsliga närvaro gör mig glad, gör mig rofylld och påminner mig om var mitt hjärta, min själ och min längtan hör hemma.
"I will remember you,
Will you remember me?"
Ibland minns hon mig också och manar mig att söka det som vill försvinna i vardagens stress, upptagna schema och miljontals uppgifter.
Jag är glad för henne.
Att hon finns där ännu.
Inom mig.
Att hon är jag.
Fortfarande.
Man förändras med tiden.
Ibland blir man sämre än man var förut.
En sorts sämre version av sig själv och man vet inte hur man ska hitta tillbaka.
Går på nålar och undrar när ens bluff-jag skall avslöjas.
Tack och lov finns en tendens till romantisering av det förflutna.
Så hur toppar man sig själv och den man en gång varit?
Jag tror det börjar med ärlighet.
Att vara ärlig mot sig själv, att söka det som en gång gav en frid, ro, hopp och glädje.
Kanske man egentligen bättre nu utan att inse det.
Jag vet inte.
Men jag tackar Gud för livsinsikter och den visdom Han ger mig varje dag.
Får mig att förstå. Att sätta i perspektiv och vara barmhärtig.
Det är skönt att vara barmhärtig.
"Ta på er mitt ok och lär av mig som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ."
sa en mästare en gång.
Nu ska jag sluta här och fortsätta prata med henne som fortfarande finns, men framför allt lyssna.
Godnatt*
