lauantai 20. syyskuuta 2014

Veckans motto

Denna vecka har onödig stress, tidsoptimism och glömska gjort att jag kommit fram till veckans motto:

"Det är aldrig för tidigt att koka en potatis."

Att ha en liten bebis har bl.a. medfört att saker och ting tar mycket längre än det brukar.
Jag som är en tidsoptimist har fått lära mig att planering är A och O om man vill att dagen ska löpa på något så när smärtfritt.

Mottot kommer ifrån att jag underskattar tiden det tar att koka en potatis och när den är halvklar så har lillkillen redan hunnit bli mycket hungrig och han börjar höja volymen efter mat. Det medför att hans mamma blir ännu mera stressad, men hur hon än bannar potatisens långsamma koktid så går det inte snabbare för det.

Därför är det bättre att koka potatisen redan 1h på förhand så är den säkert färdig tills killen ska äta.

Ett annat ord som passar in här är prokrastinering, det vill säga att skjuta upp saker om det bara är möjligt.
"Nog hinner jag koka potatisen, mosa den, koka vatten, trösta lillen på en halvtimme" och så resulterar det som vanligt i skrik, stress och missnöje.

Nåja, man lär så länge man lever och nu är det bara att tillämpa mottot.
Bättre lycka nästa vecka!

sunnuntai 3. elokuuta 2014

Omvärdering

Nu är jag hemmamamma.
Jag får alltså lyckan att spendera hela min tid med min underbare son Emanuel.
Med denna nya titel följer också flera funderingar.
Det tar en stund innan man finner sig tillrätta i denna nya roll.
Det känns som att jag har skurit ut ett vakuum i tiden där resten av världen snurrar vidare medan jag är hemma och "jobbar".
Det är väl så här det känns att hoppa av ekorrhjulet.

Efter tre intensiva arbetsår där jag pendlat mellan två jobb och överskridit 100% även till pappers, så känns 1.5 år hemma som en välförtjänt paus.
Men denna förändring är inte den lättaste att ta till sig.
Jag har funderat lite på det här med ens värde och vill här beskriva lite hur jag tänker.

När vi växer upp tillskrivs vi automatiskt ett värde som inte kan prissättas av våra föräldrar och släktingar.
Detta värde är odiskutabelt.
Med tiden börjar våra intressen utvecklas och vi märker vad vi har en viss fallenhet för.
På basen av de förmågor vi vill satsa på så väljer vi utbildning och finslipar vår talang för att så att säga "höja vårt värde" på arbetsmarknaden.
Väl i arbetslivet hör det till att vara effektiv, målinriktad, självständig men samtidigt en teamarbetare, har ypperlig social kompetens och kunna ta sig fram.
Vi ska sträva framåt och vidareutveckla vår förmåga genom t.ex. fortbildning.
Allt detta gör vi för att vårt värde för arbetsgivaren skall stiga - eller åtminstone bibehållas.
När man blir mammaledig slås man av oron för framtiden och återgången till arbetslivet.
Kommer min kunskap att vara eftersökt? 
Kommer det jag byggt upp under alla år att kunna mäta sig med andras förmågor?
För det är ju inte så att ett jobb bara dimper ner i famnen på en i dagens Finland.

Som hemmamamma utan fast tjänst att gå tillbaka till efter "ledigheten", så oroar detta mig ibland.
Att mitt värde försämras så länge jag är hemma.
Att det hela tiden utexamineras nya, ivriga människor med lite fräschare idéer än mig, som är lite mera insatta i de teknologiska innovationerna än jag är.
Då kommer pressen att hålla sig "up-to-date" under mitt år hemma.
Samtidigt försvinner lugnet och friden över att få ta en paus och ägna mig helt åt min son.

Sedan börjar jag fundera vad all oro bottnar i.
Är det så att samhället faktiskt ska få bestämma vilket värde jag har?
Just nu är jag centrum i min sons värld.
För honom får jag betyda allt.
Jag vet också att Gud har satt ett odiskutabelt värde på mig och att ingen dålig ekonomi eller arbetslivskonkurrens kan ändra på det.
Så då tänker jag som så, att Han vet nog vägen för mig.
Jag behöver inte oroa mig, utan försöka lita på att Han vet vad jag gör nästa höst.
Spännande men ändå så svårt.

Som hemmamamma börjar tankarna cirkulera.
Inte bara det dåliga samvetet som många mammor känner igen, angående om man gör rätt eller fel val för sitt barn.
Om man tar hand om det på bästa sätt eller inte.
Utan även som sagt oron över att inte duga längre för arbetsmarknaden.
Men positiv som jag är till naturen så tror jag nog att det löser sig, för jag är duktig på det jag har fallenhet för. Det vet jag.
Så jag vägrar låta oron fördunkla min fina tid hemma med min son.
Det värde jag har i hans ögon, i min familjs ögon, i mina vänners ögon och i Guds ögon gör att jag vet att jag är värdefull.
Det kan ingen ta ifrån mig - inte ens mina egna tankar.

keskiviikko 30. tammikuuta 2013

Hur toppar man sig själv?

Här trivs hon.
Uppkrupen i soffan inlindad i julfilten med -nostalgi spelandes i högtalarna.
Ansiktet blossar ännu efter hurtig-turen i skidspåret.
Driven av en plötslig impuls och illusionen om blanka spår drog hon på sig pjäxorna och styrde kosan mot granskogen.
Men det blev inte riktigt som hon tänkt sig och efter 50m funderade hon allvarligt på att ge upp.
Men i bästa Mika Myllylä-stil trotsade hon latheten, nysnön och plusgraderna och kämpade vidare i sakta mak mot det riktiga spåret stödd av en och en halv stav.
Vid vartannat tag slank högra staven på grund av avsaknad på dubb på ändan, men envisheten hos denna unga dam känner inga gränser.
Ju kämpigare desto större orsak att utföra det, manade friidrottardisciplinen från en svunnen tid.
Och den unga frun lydde sina tankar.
Väl framme stakade hon sig mäkta stolt runt 3km spåret och när hon äntligen kom ut ur skogen så slocknade all belysning och skogen blev svart.
Tack och lov, tänkte hon, att hennes envishet inte drev henne runt 5km denna gång.

Men det var inte tanken med detta inlägg.
Frågan löd: Hur toppar man sig själv?
När man har presterat så bra man kan, och är väldigt stolt över sina bedrifter, vågar man ens försöka göra bättre ifrån sig nästa gång?

"I will remember you,
Will you remember me?"

Jag minns den tjej som fanns en gång.
Minns hon mig?
Finns hon ännu där?
Hon, med sitt oskyldiga beteende, sin längtan efter så mycket, en själ färgad av beundran och ett sinne för skönhet klädd i ord och toner.
Ibland glimtar jag henne. Hennes plötsliga närvaro gör mig glad, gör mig rofylld och påminner mig om var mitt hjärta, min själ och min längtan hör hemma.

"I will remember you,
Will you remember me?"

Ibland minns hon mig också och manar mig att söka det som vill försvinna i vardagens stress, upptagna schema och miljontals uppgifter.
Jag är glad för henne.
Att hon finns där ännu.
Inom mig.
Att hon är jag.
Fortfarande.

Man förändras med tiden.
Ibland blir man sämre än man var förut.
En sorts sämre version av sig själv och man vet inte hur man ska hitta tillbaka.
Går på nålar och undrar när ens bluff-jag skall avslöjas.
Tack och lov finns en tendens till romantisering av det förflutna.
Så hur toppar man sig själv och den man en gång varit?
Jag tror det börjar med ärlighet.
Att vara ärlig mot sig själv, att söka det som en gång gav en frid, ro, hopp och glädje.

Kanske man egentligen bättre nu utan att inse det.
Jag vet inte.
Men jag tackar Gud för livsinsikter och den visdom Han ger mig varje dag.
Får mig att förstå. Att sätta i perspektiv och vara barmhärtig.
Det är skönt att vara barmhärtig.
"Ta på er mitt ok och lär av mig som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ."
sa en mästare en gång.

Nu ska jag sluta här och fortsätta prata med henne som fortfarande finns, men framför allt lyssna.

Godnatt*

sunnuntai 30. joulukuuta 2012

Skärmblind och ordtrött

Mer än hälften av mitt jullov som lärare har nu gått och snart är det dags att fara tillbaka till skolan på heltid igen.
Men vad har jag då åstadkommit under detta jullov? Och uppfyllde jag mina högt flygande planer? Så här gick det...

Det var en gång en 27-årig brunett som gick och drömde om julledighet.
Av erfarenhet visste hon att ledigheten är skönast innan den börjar, när drömmarna ännu är levande, men hon tänkte i allafall göra sitt bästa.
Julen kom snabbt emot och hemmavid fick mannen tjatat upp julgardiner, tomtar, mattor och juleljus i fönstren.
Sovmorgnar, lässtunder i soffan, långa promenader och julbroderier hägrade redan i den unga lärarinnans sinne.
På jobbet märktes stämningen hos de alltmer trötta studerande och den alltmer förväntansfulla stämningen hos kollegor som i stressande takt knapprade in vitsord, läste uppsatser och övervakade prov.
Den 19 december var det då äntligen dags för det efterlängtade jullovet.
Glada miner, hälsningar i dörren, packade väskor, städade skrivbord vittnade om kollegornas själv-disciplin och erfarenhet av tidigare lov och förmåga att inleda ledighet enligt överenskommet.
I det första kontoret till vänster strävade två över-plikttrogna språkfanatiker ännu på torsdag-fredag med att avsluta hösten och i bästa fall kika på våren.
Ännu in på fredagkväll den 21 december kl. 18.30, lyste ännu ljuset i den lilla "glasburen" då en stressad liten lärarinna satt ensam kvar i det tomt ekande men dock storslagna kampuskomplexet.
Med gott samvete stängde hon av datorn, packade sina bördaväskor och begav sig med lätt hjärta och glada steg mot bilen.
Nu var det äntligen dags!
Dags för Mobergs epos, pepparkaksbak, fammo-besök, choklad i måttliga mängder, alla ta-igen inbjudningar till vänner långt borta, julbroderier, familj, vänner, musik och Jesus.
Julhelgen gick i njutningens och pendlandets tecken, speciellt för ett sådant mobilt par som Herr och Fru H.
Mycket skulle hinnas med, mat, kyrka, julklappar med en liten M och L som gav till Hurra-skutt och bet på presentbandet som var den allra bästa klappen.
Sedan fortsatte det med mera julklappar, den obligatoriska gottagubben, lite "dofta gott" av svärmor, gamla tider med de äldre, och familjemys på Damskatan.
Med andra ord, den unga frun trivdes som fisken i vattnet. De följande dagarna gick i traditionens tecken och fru H kom som vanligt sig för att reflektera över livet och det som är viktigt på riktigt.
Automatiskt väcktes då hennes skuldkänslor av alltför sällan besök, telefonsamtal och inbillade relationsproblem. Men de kunde ändå inte överskugga den frid hon kände och den "här och nu" hon så desperat försökte ta tillvara, med medelmåttig framgång.
Nitisk som hon är så dök tankar på orättade prov och oordnade julfestprogram upp i drömmens värld när det inte tilläts plats under dygnets vakna timmar.
Hon tog dock det kloka beslutet att beta av en sak i taget och upptog jobbet inte kort efter att julmaten smält dagen efter dagen D.
Så fortsatte ledigheten för den unga brunetten och idag sitter hon skärmblind och ordtrött efter 6h rättande och vitsordsinföring, men dock nöjd och glad över att ha mött sin egen deadline.
"Man är sin egen värsta chef" som hennes man så klokt sade i en stund av rådgivning.
Nu återstår två dagar av den egentliga ledigheten och hon har planerat in följande:
rätta 75 uppsatser på två dagar samt sätta in alla vitsord.
Har hon satt sig på någonting, så får hon det genomfört också minsann!
Sedan är det dags att ta itu med vårens utmaningar.
Molnet blåser bort ovanför hennes huvud desto mera hon blåser och tar itu med problemen, och det är en skön känsla!

Hennes bruna hår upsatt i en lös hästsvans är halvlockigt efter en ny införskaffad locktång, och svänger rytmiskt till tonerna av Bebo Normans light of distant cities.
Idylliskt, tänker hon, och tänjer sin nacke som plågat henne de två senaste dagarna.
Ännu är det tid kvar, och tiden är nu och kvällen är ännu lång, tänker hon innan hon avslutar sitt blogginlägg med frid i sinnet.

Bara proofread en gång, bara en gång, och njuta av sin egen skaparglädje och kreativitet.
Ordtrött, pyttsan heller!

:)


torstai 30. elokuuta 2012

Come to the Well

Jag har en ny favoritlåt:

"Come to the Well" av Casting Crowns

Det bandet lyckas nog få till sina texter, alltid är de bra.
Den här börjar så här:

"Leave it all behind,
leave it all behind,
leave it all behind,
come to the well"

Ibland går det alltför lång tid innan jag kommer mig fram till källan utan istället suger ur det allra sista ur mig själv. Sången fortsätter senare:

"I have what you need,
but you keep on searching,
I've done all the work,
but you keep on working"

Det är så lätt att bara arbeta på utan att komma till Gud med allt.
Lita på att Han har allt under kontroll och att allt inte behöver bli perfekt.

"And all who thirst will thirst no more,
And all who search will find what their soul's longed for
The world will try, but it can never fill
so leave it all behind, and come to the well"

Så detta är min favoritsång för stunden och jag skall försöka ta till mig dess budskap.

En annan sång som jag älskar en strof i refrängen är "Wedding day" av Casting Crowns.
Den rör vid något djupt inom mig som nästan rör mig till tårar:

"When someone dries your tears,
when someone wins your heart
and says you're beautiful
when you don't know you are
When all you have longed to see
is written on his face
Love has come to finally set you free
on that Wedding day"

Det får jag ta till mig.




torstai 5. heinäkuuta 2012

En alldeles ljuvlig dag

Idag har varit en alldeles ljuvlig dag.
Det kändes redan när jag vaknade att idag blir en bra dag!

Först for vi till Vasa och shoppade och sedan och hälsade på goda vänner och deras lilla bebis.
Ett mycket trevligt besök!

Sedan kom vi hem och jag for till Prästgården för att ha ungdomssamling, men ingen kom. Alla ungdomar verkar ha tagit Sommarlov och firar på sitt håll. Och det unnar jag dem! Fastän jag saknar dem dearly.

På kvällen var det dags att börja packa inför morgondagens äventyr: Kretaresan!

På kvällskvisten hade vi in våra kära grannar på laxsmörgåsar och marängtårta för det hade lämnat över så mycket från Simons bjudning på onsdag.

Senare fick jag reda på en mycket glädjande nyhet av en annan god vän och hennes käresta.

Vänner gör livet mycket rikt, har jag konstaterat idag!

Sedan gick jag ut och hängde tvätt i sommarkvällen och en skön känsla spred sig, en rofylldhet och jag är glad över att semestern ännu är mer än en månad lång!

Jag hoppas att jag minns denna dag under nästa läsår när jag kämpar med all planering och undervisning!

Goda dagar!

"So I'm down on my knees
help me soak it all in
I want all of this life, that You let me live,
When time flies by
Lord, remind me to breathe
'cause my heaven on earth,
are moments like these"

- Selah -

Här kommer en bild på Simons kalasmat, som verkligen var KALAS mat! Mmm!



tiistai 15. toukokuuta 2012

Wonderfully made

1 You have searched me, Lord,
    and you know me.
2 You know when I sit and when I rise;
    you perceive my thoughts from afar.
3 You discern my going out and my lying down;
    you are familiar with all my ways.
4 Before a word is on my tongue
    you, Lord, know it completely.
5 You hem me in behind and before,
    and you lay your hand upon me.
6 Such knowledge is too wonderful for me,
    too lofty for me to attain.
7 Where can I go from your Spirit?
    Where can I flee from your presence?
8 If I go up to the heavens, you are there;
    if I make my bed in the depths, you are there.
9 If I rise on the wings of the dawn,
    if I settle on the far side of the sea,
10 even there your hand will guide me,
    your right hand will hold me fast.
11 If I say, “Surely the darkness will hide me
    and the light become night around me,”
12 even the darkness will not be dark to you;
    the night will shine like the day,
    for darkness is as light to you.
13 For you created my inmost being;
    you knit me together in my mother’s womb.
14 I praise you because I am fearfully and wonderfully made;
    your works are wonderful,
    I know that full well.
15 My frame was not hidden from you
    when I was made in the secret place,
    when I was woven together in the depths of the earth.
16 Your eyes saw my unformed body;
    all the days ordained for me were written in your book
    before one of them came to be.
17 How precious to me are your thoughts,[a] God!
    How vast is the sum of them!
18 Were I to count them,
    they would outnumber the grains of sand —
    when I awake, I am still with you.

tiistai 27. maaliskuuta 2012

Heliga stunder

Ibland bara kommer heliga stunder över en, helt plötsligt
Guds närvaro som bara omsluter en och sprider en skön och innerlig frid
påminner en om var man hör hemma, var man trivs och mår bra

Jag hittade två fantastiskt fina låtar idag:
"Just take me by your side" och "We lift our hands"
av Daniel S. Diago på Youtube
En gudabenådad artist med en otroligt vacker röst

Melodin och gitarrspelandet slår an vid ett ackord inom mig och får mig att bara vilja falla ner i tillbedjan och bön

"You are holy, my God
You are holy, my king
No one knows me, like you
No one loves me, like you"

Tänk att Gud kan vara så stor och ändå är det så lätt att glömma bort det!
Jag är så glad att Gud har hittat mig, och att jag får känna Jesus.
Han ger mig frid, han bekräftar mig, han visar mig vart mina ögon skall riktas, vart mina steg skall styras, vad mitt liv skall handla om

Inga ord kan beskriva känslan av frid som infinner sig

Tack Gud för denna stund, just nu.

keskiviikko 21. maaliskuuta 2012

Jag blommade till

Det finns lite som gör mig så nedstämd och ångestfylld som att göra någon besviken
Att misslyckas både i mina egna och i andras ögon

Idag fick jag reda på ett fatalt misstag jag gjort som det är för sent att rätta till
Nåja, jag hoppas att de åtminstone har lärt sig nånting rätt
Det finns så mycket att förbättra, så många utvecklingsmöjligheter
Jag kvävs av tanken

Men mitt i öknen så fann jag en annan öken som jag inte vetat om och som fick bli min oas
Han kom en dag och öppnade sitt hjärta
Berättade för mig om sina moln på tankehimlen
Jag kände mig värdefull
Jag fick vara två öron, en kram och några smått stödjande ord
Det var så skönt att bekräftas var den bästa jordmånen och näringen finns
Nämligen i att få hjälpa och betyda något för någon annan
Så jag blommade till

Att få vara en blomma i någon annans öken är värdefullt
För såhär står det i min kalender idag:

"Det finns inget vackrare än en blomma i en öken. Samma blomma skulle försvinna bland alla andra blomster på en äng."

Kanske det är min mission idag?
Kanske blomsterhandlaren hade det på klart från första början?
Troligtvis

Jag är tacksam över detta
Om det är det enda som jag tar med mig från mina lärarerfarenheter så gör det inget
Det är värt det
Det förtjänar en plats i mitt hjärtas skattkammare, som Marias
För detta är vad livet handlar om: äkta möten
Och jag är glad över att jag fick ett sådant förtroende

Så när min egen ökenvind känns alltför kvav och hettande
Så kan jag trösta mig och svalka mig vid denna oas
Att jag får betyda något för någon annan

keskiviikko 29. helmikuuta 2012

Bli vuxen-kurs

Ordnar Arbis en sådan?
I såfall vill jag gå den.

På något märkligt sätt känns det som att jag har missat något
ett skede i min utveckling kanske
Ibland känns det som att jag inte beter mig i enlighet med min ålder

Detta blir speciellt synligt i konversationer med jämnåriga eller äldre
Mina kommentarer som begränsar sig till: "Hmm", "Oj", "Jaha", "På riktigt?" = inget vettigt, endast minimal responses

Hur vet de vad de ska säga
Hur vet de såna saker
Var har de fått den insikten som jag verkar sakna
Hur har jag kunnat missa den?

Det är riktigt skamset ibland, och jag bannar mig själv för att jag är så dum
I den här åldern får man inte vara dum
Man ska ha mogna tankar, och om man är tyst så ska det vara ett tecken på att man sitter i djupa funderingar och snart skall producera ett högintellektuellt svar som blåser de övriga av stolen
Fast med mig så strandar det oftast i tankestadiet
Och believe me, jag försöker nog producera men min hjärna har inte alla fakta så det går inte

Istället blir det att ta till ursäkter för att upprätthålla min identitet och se till att den inte rasar samman, ursäkter som:
"Men det är bra att ha barnasinnet kvar"
"Nej, men jag är ju ny här, det är okej att jag inte kan uttala mig om det här"
"Det hör egentligen inte till mitt ansvarsområde"

Fy på mig!
Kanske det bottnar i min ovillighet att se på nyheterna när jag var liten
kanske det var där det började
vem vet?

Jag har alltid sagt att jag är trög, men inte dum för det
men jag börjar nästan betvivla det ibland

Jag vill ha mogna tankar, ett nästa-inriktat tänkande, och en logisk tankeförmåga
Istället har jag impulsivitet, kreativitet, galna idéer, passion, ett snäppe lathet, för lite självdisciplin och en massa annat som jag inte orkar räkna upp

Jag behöver alltså gå en kurs i att bli vuxen, för jag har nog missat det
Så om det finns tips, så tas det gärna emot!

tiistai 14. helmikuuta 2012

diverse känslor

Känslor just nu:

Huvudvärk i huvudet efter en låång arbetsdag igen

Kärlek till Bibeln, och den tröst och kraft som den ger mig

Glädje över att det är kväll och jag får en stunds vila

Glädje över att mina fina studerande i grupp 2 är så positiva och glada, och verkligen gör det roligt att undervisa.
En hade skrivit "Happy Valentine's Day" på whiteboarden bakom projektorskärmen, och det tog jag som att det var åt mig.
Så mycket kostade jag på mig.
För att jag behövde det just då.
Det var hjärtevärmande.

Kärlek till min man som sömndrucket sa "Grattis på förlovningsdagen, älskling" sömndrucket när klockan var 06.15.
Han hade köpt en chokladask i hjärtformat och lagt den i en blå tygpåse.
Jag blev så glad.

Tack gode Gud för mitt liv.

It is well with my soul.

Glädje över att ha så fina ungdomar och en sådan chans att få användas.

Glädje över "divine coincidences" som jag tänkt kalla en sång som inte blivit av, ännu...
Som när jag sku köra till Sursik i fredast å hamnade nästan i Bäckby.
Sen så kom jag fram till Sursik efter några om och men och där fick jag nästan genast tag på fastighetsskötaren, precis honom som jag behövde för att visa mig runt i byggnaden.
Tänkt om jag inte hade kört fel, då skulle jag inte hunnit prata med honom.
Divine coincidences, som jag sa.

Glädje över det enkla, det vardagliga, känslan av frid när man får krypa ner under nyprasslande lakan med "Din närmaste granne" och katten som irriterande svänger och gosar mitt framför boken, och skall bestämt vara just där!

No ska jag ga å gosa med min älskling!

"Love, I made it mine,
I made it small, I made it mine"

Kram

tiistai 17. tammikuuta 2012

Flodhäst på skidor i maklig takt

Jag drömde om det här inlägget...för cirka 1,5h timme sedan mitt i skogen.
Jag tänkte på det efter ännu ett möte med friskusar som "svischade" förbi mig i backen, t.o.m. i uppförsbacken.
Jag sa "Ja tar e lugnt jag" och så fortsatte jag att gå på mina skidor. För jag gick nog.
Mannen sa "Ja d får man göra".

Tänk va skönt att man får ta d lugnt i skidspåret!
Jag blev så glad av den bekräftelsen :)
Mitt enda mål var att komma runt, och det gjorde jag.
Saldot blev 7,8km. Rätt så bra tycker jag. :)
Få se om d blir nå fler gånger.

Annars så njuter jag av en sällsynt planeringsfri dag.
Förra veckan va alldeles full med jobb, och nu har jag fått ett litet andningshål och det är skönt!

Idag skratta jag också åt gudomlig humor och tajming.
Ja-a, tänk att Han e så finurlig. Och helt utan min vetskap.
Allt är planerat, man väljer bara om man följer den vägen eller inte.
Ibland lyckas det, och då får man se lite mera.
Det är roligt. :)

Nee, no ska ja fara å se på tapeter ti mam å pap.
Ja ska försök ge dem liti råd, men min smak är ganska så ökänd så ja undrar egentligen hur ja kan vara ti nån nytta.

Mot Toyotan!

perjantai 16. joulukuuta 2011

Välsignad dag, Oh Happy Day!

Jag har haft en särdeles jättesuper välsignad dag idag!
Vem hade trott det när jag vaknade i morse kl. 06.30 och måste hoppa i duschen för att cleana upp mig inför Julfest nr. 1 i skolan?
Inte jag.
Men det blev så mycket bättre än jag någonsin hade kunnat tro!

Oj oj, ja e så glad så jag spricker snart!
Det är nog fantastiskt att få tjäna en Gud så stor som Gud.
Wow, vilket liv Han ger mig!

Första julfesten var som sagt i skolan med en projektgrupp bestående av både finländare, Nepaleser och Pakistanier.
Det var roligt att få hålla i trådarna för en sådan fest och man kom närmare de studerande.
Fast det blev en aning spänt läge i kafferummet en gång, men det är en annan historia. :)

Julfesten ikväll var jag inte alls orolig för, för hjälpledarna skulle ju dra den.
Och det gjorde de med bravur!
De var jätteduktiga och stämningen var på topp!
Enligt mig så var Jultablån som de framförde den bästa delen av programmet, och de gjorde det så otroligt vackert och fint.

Sen blev det andakt och det var en sådan härlig, gudomligt närvarande atmosfär ikväll.
Jesus var verkligen mitt ibland oss.
Jag är så glad för hjälpledarnas skull att Gud har kallat dem att vara Hans, och att Han leder dem och väcker deras längtan. Och alla andra ungdomars också för den delen.
Det är så fantastiskt att se deras ögon, och ni vet vad jag menar med "öögona". ;)
Det är så roligt att arbeta med dem, och jag trivs så otroligt bra med mina båda jobb!
Tänk vad bra Gud kan ordna det för mig :)

Jag har så lätt att fästa mig vid människor. Det går automatiskt och av sig själv. Jag bara börjar tycka om dem och måste säga det till dem.
Åt min klass i GLG så sa jag sista gången: "Well, I love you" och ikväll måste jag bara säga åt mina ungdomar hur fina och härliga de är. Det är något som jag verkligen tycker och de behöver få veta det!
Jag bryr mig inte om ifall folk tycker jag är löjlig, sentimental eller pjaso, jag säger i allafall som jag känner!

Så TACK till vår Gud, för det var helt Din förtjänst!

"Han skall ge dig regn när du sår på din åker, och markens gröda skall bli rik och frodig."
Jesaja 30:23

Amen säger jag bara. Amen!

lauantai 3. joulukuuta 2011

Om berg

Vi har alla berg i vårt liv
Vi stöter alla på hinder och motgångar ibland
Och ofta känner vi nog oss inte som bergsbestigare

Man skulle kunna skriva en hel bok om det här men jag nöjer mig med ett inlägg, för idag...

I "Den vita massajens dotter" så skriver Corinne Hofmann om när hon bestiger Mt. Kilimanjaro i Tanzania, Afrika.
Det är fascinerande att läsa om den svåra bestigningen och jag undrar varför någon utsätter sig för någon sådan plåga.
Samma tanke brukar dyka upp när jag ser maratonlöpare, bergscyklister eller skidlöpare.
För mig ser deras "njutning" ut som ren plåga för mig och jag är tacksam över att jag inte håller på med sådana sporter.

En mening som stod ut när jag läste boken var när guiden pushade på Corinne och hennes med-bestigare Hans som var utmattade, genom att säga:
"Tänk inte på berget! Ni måste tömma era huvuden på tankar om berget." (s. 178)

Det är så lätt att stirra sig blind på berget som tornar upp sig framför en.
Det är så enkelt att bli missmodig, nedstämd och känna panik och ångest inför bestigningen.
Det är så enkelt att inte tro på sig själv, att tycka man är värdelös eller mycket sämre än andra, när man ser på berget, och det verkar som att "andra" lätt och spänstigt tar sig uppför, medan man själv knappt kan ta ett steg rädd för att göra fel eller helt enkelt för att all lust och vilja har lämnat en. Det känns för mycket och för stort.

Guidens ord påminner mig om det som Jesus sade om berg.
Att om vi har tro så stort som ett senapskorn så ska vi kunna förflytta berg.
Gud tar inte bort berget från oss, men han utrustar oss för det, och han är vår guide över det.
Vi ska se på Honom som klarar av det, och inte på oss själva som vi tror att inte klarar av det.
Det är lättare sagt än gjort.

En sak har jag ändå lärt mig: man måste ta en dag i taget, ett steg i taget, en uppgift i taget, annars går det inte. Och plötsligt så står man där på toppen och sticker ner sin stolthetsflagga. Och det är okej att vara nöjd med sig själv, bara man inte glömmer bort guiden.

Det är konstigt hur lätt det ändå går att glömma bort alla de berg man har bestigit. Man borde alltid ta en mental bild av sig själv på toppen som man sätter in i sitt minnesalbum i hjärnan och sedan plockar fram nästa gång man står inför ett nytt berg. Påminna sig själv om att det går. Tiden står aldrig still. Tack och lov!

Jag pratade om sporter tidigare, och jag har funderat lite på mitt grenval i friidrott som jag höll på med förut, för båda två inbegrep hinder, både höjdhoppet och häcklöpningen.
Jag undrar varför jag valde dessa grenar?
Speciellt höjdhoppet innebar alltid en mental plåga. Man måste alltid klara en höjd till innan man kom vidare, det fanns alltid ett hinder som var högre än det förra.
I häcklöpningen gick allt så fort. Bara tekniken satt så tänkte jag inte ens på att jag klippte häckar, jag bara sprang fokuserat.
Några gånger kom jag på mig mitt i loppet med att se mig till sidorna på mina medtävlare, och då gick det alltid dåligt efteråt. Min koncentration försvann och jag fokuserade på de andra. Jag minns två gånger som igår.
Ena gången märkte jag att jag höll exakt samma takt som min medsprinter över häckarna, och det störde mig.
Den andra gången var jag halvvägs genom loppet när mina kompisar ropade åt mig att jag låg trea. Då blev jag medveten om de andra och mina egna chanser och det började gå sämre.

Man ska inte stirra sig blind på hindren, inte heller på de som går bredvid.
Ibland ska man inte heller tänka för mycket på resultatet eller målet, då kanske man blir förslappad eller osäker om man någon gång kommer att nå dit.
Det har mycket med själv-disciplin att göra också.

Så slutligen så tror jag att man ska ta ett hinder i taget och ha målet i hjärtat och guiden i sikte.

Dream on...

"Dream on" - ett uttryck som avspeglar skepsis, misstro, omöjlighet och kanske till och med avund

Att våga erkänna sina drömmar kan vara svårt.
När man säger dem högt så bekräftar man deras existens och plötsligt står man inför ett val: a) anta utmaningen b) ignorera den och tona ner den

Jag blir smått nedstämd när jag får höra om människor, unga människor, som inte vet vilka drömmar de har.
Vart försvinner de?
När man är liten har man massor av drömmar. Oftast är de såklart orealistiska och naiva, men vad gör det.
Som tonåring kanske man har lätt för att dagdrömma, åtminstone jag hade det.
Kanske dagens stress har gjort att drömmar om t.ex. ens framtida yrke, har försvunnit?
Samhället har en plan för sina medlemmar och man finner sig snällt i den för att passa in, för att bevisa att man håller måttet.

Jag ska göra mig ett försök på att skriva om mina drömmar, vissa är starkare, vissa svagare, men ändå är de alla drömmar, från det förgångna och från nutiden.

Förflutna drömmar:
- att bli prinsessa
- att få hoppa fallskärm från ett flygplan
- att äga ett katthus och få ha så många katter jag själv ville
- att få träffa min farfar som dog 2 månader efter min födsel
- att ha lockigt hår

Jag tror att drömmar också förändras allteftersom man får perspektiv på saker och ting, och märker vad man verkligen vill göra med sitt liv

Nutidens drömmar:
- att få åka på roadtrip till USA
- att arbeta i Canada under en kortare tid
- att få jobba med drama, dans och musik på något sätt, och lära mig mera
- att bli en bättre människa, mera gästvänlig, generös, osjälvisk
- att få göra gott för andra människor, få beröra
- att kunna vara äkta hela tiden
- att inte släppa barnasinnet utan fortsätta göra konstiga upptåg och vara lite impulsiv

Jag tror inte att drömmar bara måste vara helt storslagna och betyda att man ger upp allt vad man har och är. Absolut inte. Drömmar kan vara mycket mindre också, men de är det som driver på en. Den där hemliga vrån i ditt inre som bara vissa får tillgång till.
Sara Groves sjunger i en av sina sånger:

"In the girl there's a room
in the room there's a table
on the table there's a candle
and it won't burn out."

Vi ska se till att hålla det ljuset brinnande, ett liv utan drömmar gör mig ledsen.
Jag talar enbart från mitt 26-åriga livsperspektiv och har ännu mycket att se och lära mig, och säkert tycker någon att jag är naiv eller barnslig.
Det kvittar. Jag har rätt till mina tankar och mina känslor. Man måste få göra sina egna misstag för att lära sig något.

Det är också viktigt att se till att man inte släcker någon annans låga, någon annans dröm. Och att aldrig, aldrig, underskatta en annan människa eller inte ta dennes dröm på allvar!
Jag vill tro att drömmar också kan vara Guds gåvor till oss, en liten fingervisning om vilka möjligheter som finns i livet, och var vi skulle passa in.

Som svar på mitt förra inlägg så skriver jag, att jag tror att man kan skapa sina egna drömmar. Man kan också skapa gemensamma drömmar. Gemensamma drömmar tror jag ändå är viktigare än att enbart sträva efter sina egna.
Men båda behövs, och båda behöver få utrymme.

Jag hoppas jag fortsätter drömma och låter andra göra det också utan att sticka hål på någon annas dröm!

Modiga Människor


Jag har nyligen läst en fascinerande bok som har varit bästsäljare i många länder.
"Den vita Massajen" av Corinne Hofmann.

Jag förundras över det mod, den viljestyrka och den beslutsamhet att släppa allt och bara följa sin inre övertygelse som Corinne gör.
Det är beundransvärt att läsa om hur hon sover i små manyattas, skumpar på eländiga vägar i Kenya och byter däck mitt i natten, överlever malaria och hepatit, och samtidigt finner en glädje och en lycka i detta liv ute i bushen hos massajstammen i Barsaloi.

Vad krävs det för att kunna göra något sådant?
Finns det sådana drömmar inom en som ligger och väntar på att tas på allvar?
Jag känner igen Corinnes känsla av att känna sig som hemma i ett annat land, att dras till det av en oförklarlig anledning.
För mig är det landet Canada.
För min syster är det Danmark.
Helt oförklarligt, men ändå så starkt.
Man kan förstå varifrån hinduerna får sina tankar om flera liv.
Det är förunderligt hur som helst.

I uppföljaren till sin första bok, så berättar Corinne om sitt liv som försäljare.
Jag kan inte annat än beundra hennes drivkraft, gästvänlighet och framåtanda och jag funderar hur blir man en sådan människa?
Hur undviker man att gå på sparlåga genom livet?
Hur vågar man satsa på det man tror på, fullt ut?

Det är så lätt att fastna i invanda mönster och bekvämligheter.
Inlinda sig själv i trygghet. Ge upp drömmar. Prioritera.
Alla drömmar kanske inte är till för att uppfyllas.
Ibland krockar också ens drömmar med den andres drömmar.
Hur gör man då?
Kan man skapa nya drömmar, eller är de något som finns där färdigt planterade i en och väntar på ett initiativ?

Jag tar och fortsätter i nästa inlägg, annars blir det här så långt.

keskiviikko 26. lokakuuta 2011

Goda gåvor stavas välsignelser

Jag bara måst skriva idag, för idag har varit en bra dag!
Inte en dag som alla andra när jag dimper ner i baksätet ljudligt suckandes och förväntar mig medlidande från mina medpendlare.
Nej, idag var inte en sådan dag.

Idag var en god gåva från en god Fader.
Jag kan räkna välsignelserna som jag fått idag.
Jag skall dela med mig, men först pris och ära till Honom som gav mig solskensdagen!
Jesus säger:

"Finns det någon bland er som ger sitt barn en sten när han ber om bröd
eller ger honom en orm när han ber om en fisk?
Om nu redan ni , som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor,
skall då inte er fader i himlen ge det som är gott åt dem som ber honom?"
Matteus. 7:9-11

Idag var en bra dag. Och jag är tacksam. :)
Franskalektionen gick bra och jag fick kontakt med mina studerande, blev mänsklig, vill jag kalla det.
Atmosfären bland kollegorna var fin idag. Jag kramade till och med mina två k-vänner.
Projektmötet funkade och börjar äntligen bära frukt och leda nånvart.
Jag fick mycket hjälp med saker jag inte visste eller är så bra på.
Jag fick undan bördor som har hängt över mitt huvud i en månad nu. så skönt!
Övningen med lovsångsbandet ikväll gick bra och jag är evigt tacksam över att ha dem med.
Det är skönt att lovsjunga, man blir glad, lugn, trygg och fridfull.
Jag gjorde en människa glad genom att berömma hennes insats. Jag hoppas hon blev glad.

Jag tror att det här var goda gåvor från min Pappa i himlen.
(Min andra pappa är i Barcelona och svänger runt med mamsen och avnjuter en välförtjänt semester.)
Jag är glad, och varje dag är ny. Vi får se hur det blir imorgon, men idag kan jag njuta, och nu blir det Plättar! :D

Jag ser fram emot lovsångsmässan på söndag kväll, jag hoppas att folk kommer och att det blir bra. Jag är så glad att få tjäna Gud, Han berikar mitt liv så mycket!

Tack!

Och det går upp, och det går ner...

Ibland har man bra dagar, ibland har man dåliga dagar

Var kommer de ifrån?
Varför finns det dagar när allt går fel, oavsett hur väl man har planerat och tänkt så e det ändå något som kråtar till sig.
Eller så klåpar man sig.

Varför finns det solskensdagar när allt går som på räls, helt oförväntat?
Var är logiken? Kan jag påverka hur min dag kommer att bli? I viss mån så klart, men jag pratar egentligen om saker man inte kan styra över. Om andra människors humör, om trafikstockningar, om teknik som krånglar, om telefonsamtal från främlingar, you name it.

Jag tror att både goda och dåliga dagar kan vara gåvor, på sitt sätt.
Som när man öppnar en present och funderar: "Va e dähär? Va tänkt di no me ti som gett mig det här? Vad ska jag ha dähär till?" Och så klistrar man på ett leende för att verka tacksam. Eller biter ihop och kämpar vidare.
Jag tror att man förstår först efter en tid varför man fick det man fick.
När man har fått perspektiv och kanske tar fram den där obehövliga grejen som man gömde bort i skåpet men plötsligt inser att man kan ha nytta av.
Kanske det är så med dåliga dagar.
Man inser först senare varför man behövde dem.

Jag vet inte varför vissa dagar är bra och vissa dåliga, men den ena kan inte existera utan den andra. Det finns ingen neutralitet.

Detta var bara början...

sunnuntai 16. lokakuuta 2011

Det som väger tyngst

Och här ett sista inlägg av ett citat av Thomas A. Kempis.

"Gud ser mer till avsikten med handlingen än till resultatet. Den som älskar mycket åstadkommer mycket. Den som gör något väl, åstadkommer mycket.
Den gör väl som tjänar gemenskapen mer än sin egen vilja."
(s. 10)

Vi är så väldigt resultatinriktade idag, och det förstår man ju förstås.
Det är skönt att se resultat av sitt arbete, och vara stolt över sin egen förmåga.
Det är gott att få se ett gott resultat, det håller jag med om.
Men det gör det också svårare att ta misslyckanden, detta att vi är så fästa vid resultat.
Det kan vara svårt att förlåta sig själv för misstag och saker som gått fel.
Då är det skönt att veta att själva avsikten också betydde något, även om det bara var jag och Gud som visste om den, det var inte förgäves.
Det är viktigt att kunna förlåta sig själv. Att inte gräva ner sig. Man måste vara nådig mot sig själv.

Om den osjälviska kärleken är drivkraften så blir det inte fel. Egentligen. Inte på lång sikt. Det är skönt att vara osjälvisk. Att tänka mer på någon annan än på sig själv. Det är skönt.
Det är befriande att försöka göra sitt bästa för någon annan, när man väl kommit över sitt eget viljetrots, sina motvilliga känslor och sin höga stolthet.
I slutändan lönar det sig alltid. Fast det inte känns så alla gånger.
"Love is still a worthy cause" sjunger Sara Groves, och jag tror henne.

Ögonsten på rätt spår

Vi är Guds ögonstenar, det tycker jag är fint.
Här kommer två bra citat av Thomas A. Kempis.

"Den vars samvete är rent blir nöjd och stillsam.
Du är inte heligare för att man berömmer dig.
Du är inte värre för att man klandrar dig.
Du är vad du är, och du kan inte sägas vara större än vad du är i Guds ögon.
Om du betänker vad du är i ditt inre, bryr du dig inte om vad folk därute säger om dig.
Människan ser det yttre men Herren ser till hjärtat.
Människor bedömer handlingarna, Gud väger avsikten"
(s. 36)

Skönt att veta att endast det faktum att jag är den jag är räcker, att jag är älskad just sådan. Tröstefullt.

"Följ mig. Jag är vägen, sanningen och livet. Utan väg kommer man ingen vart. Utan sanning vet man ingenting. Utan liv kan man inte leva.
Jag är vägen du skall följa, sanningen du skall tro, livet du skall hoppas på.
Jag är den fridlysta vägen, den ofelbara sanningen, det oändliga livet.
Jag är den rakaste vägen, den högsta sanningen, det verkliga livet, det saliga livet, det oskapade livet.
Om du håller dig på min väg lär du känna sanningen, och sanningen skall göra dig fri och du når evigt liv."
(s. 74)

Amen.