Och här ett sista inlägg av ett citat av Thomas A. Kempis.
"Gud ser mer till avsikten med handlingen än till resultatet. Den som älskar mycket åstadkommer mycket. Den som gör något väl, åstadkommer mycket.
Den gör väl som tjänar gemenskapen mer än sin egen vilja."
(s. 10)
Vi är så väldigt resultatinriktade idag, och det förstår man ju förstås.
Det är skönt att se resultat av sitt arbete, och vara stolt över sin egen förmåga.
Det är gott att få se ett gott resultat, det håller jag med om.
Men det gör det också svårare att ta misslyckanden, detta att vi är så fästa vid resultat.
Det kan vara svårt att förlåta sig själv för misstag och saker som gått fel.
Då är det skönt att veta att själva avsikten också betydde något, även om det bara var jag och Gud som visste om den, det var inte förgäves.
Det är viktigt att kunna förlåta sig själv. Att inte gräva ner sig. Man måste vara nådig mot sig själv.
Om den osjälviska kärleken är drivkraften så blir det inte fel. Egentligen. Inte på lång sikt. Det är skönt att vara osjälvisk. Att tänka mer på någon annan än på sig själv. Det är skönt.
Det är befriande att försöka göra sitt bästa för någon annan, när man väl kommit över sitt eget viljetrots, sina motvilliga känslor och sin höga stolthet.
I slutändan lönar det sig alltid. Fast det inte känns så alla gånger.
"Love is still a worthy cause" sjunger Sara Groves, och jag tror henne.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti