Om berg

Vi har alla berg i vårt liv
Vi stöter alla på hinder och motgångar ibland
Och ofta känner vi nog oss inte som bergsbestigare

Man skulle kunna skriva en hel bok om det här men jag nöjer mig med ett inlägg, för idag...

I "Den vita massajens dotter" så skriver Corinne Hofmann om när hon bestiger Mt. Kilimanjaro i Tanzania, Afrika.
Det är fascinerande att läsa om den svåra bestigningen och jag undrar varför någon utsätter sig för någon sådan plåga.
Samma tanke brukar dyka upp när jag ser maratonlöpare, bergscyklister eller skidlöpare.
För mig ser deras "njutning" ut som ren plåga för mig och jag är tacksam över att jag inte håller på med sådana sporter.

En mening som stod ut när jag läste boken var när guiden pushade på Corinne och hennes med-bestigare Hans som var utmattade, genom att säga:
"Tänk inte på berget! Ni måste tömma era huvuden på tankar om berget." (s. 178)

Det är så lätt att stirra sig blind på berget som tornar upp sig framför en.
Det är så enkelt att bli missmodig, nedstämd och känna panik och ångest inför bestigningen.
Det är så enkelt att inte tro på sig själv, att tycka man är värdelös eller mycket sämre än andra, när man ser på berget, och det verkar som att "andra" lätt och spänstigt tar sig uppför, medan man själv knappt kan ta ett steg rädd för att göra fel eller helt enkelt för att all lust och vilja har lämnat en. Det känns för mycket och för stort.

Guidens ord påminner mig om det som Jesus sade om berg.
Att om vi har tro så stort som ett senapskorn så ska vi kunna förflytta berg.
Gud tar inte bort berget från oss, men han utrustar oss för det, och han är vår guide över det.
Vi ska se på Honom som klarar av det, och inte på oss själva som vi tror att inte klarar av det.
Det är lättare sagt än gjort.

En sak har jag ändå lärt mig: man måste ta en dag i taget, ett steg i taget, en uppgift i taget, annars går det inte. Och plötsligt så står man där på toppen och sticker ner sin stolthetsflagga. Och det är okej att vara nöjd med sig själv, bara man inte glömmer bort guiden.

Det är konstigt hur lätt det ändå går att glömma bort alla de berg man har bestigit. Man borde alltid ta en mental bild av sig själv på toppen som man sätter in i sitt minnesalbum i hjärnan och sedan plockar fram nästa gång man står inför ett nytt berg. Påminna sig själv om att det går. Tiden står aldrig still. Tack och lov!

Jag pratade om sporter tidigare, och jag har funderat lite på mitt grenval i friidrott som jag höll på med förut, för båda två inbegrep hinder, både höjdhoppet och häcklöpningen.
Jag undrar varför jag valde dessa grenar?
Speciellt höjdhoppet innebar alltid en mental plåga. Man måste alltid klara en höjd till innan man kom vidare, det fanns alltid ett hinder som var högre än det förra.
I häcklöpningen gick allt så fort. Bara tekniken satt så tänkte jag inte ens på att jag klippte häckar, jag bara sprang fokuserat.
Några gånger kom jag på mig mitt i loppet med att se mig till sidorna på mina medtävlare, och då gick det alltid dåligt efteråt. Min koncentration försvann och jag fokuserade på de andra. Jag minns två gånger som igår.
Ena gången märkte jag att jag höll exakt samma takt som min medsprinter över häckarna, och det störde mig.
Den andra gången var jag halvvägs genom loppet när mina kompisar ropade åt mig att jag låg trea. Då blev jag medveten om de andra och mina egna chanser och det började gå sämre.

Man ska inte stirra sig blind på hindren, inte heller på de som går bredvid.
Ibland ska man inte heller tänka för mycket på resultatet eller målet, då kanske man blir förslappad eller osäker om man någon gång kommer att nå dit.
Det har mycket med själv-disciplin att göra också.

Så slutligen så tror jag att man ska ta ett hinder i taget och ha målet i hjärtat och guiden i sikte.