Goda gåvor stavas välsignelser

Jag bara måst skriva idag, för idag har varit en bra dag!
Inte en dag som alla andra när jag dimper ner i baksätet ljudligt suckandes och förväntar mig medlidande från mina medpendlare.
Nej, idag var inte en sådan dag.

Idag var en god gåva från en god Fader.
Jag kan räkna välsignelserna som jag fått idag.
Jag skall dela med mig, men först pris och ära till Honom som gav mig solskensdagen!
Jesus säger:

"Finns det någon bland er som ger sitt barn en sten när han ber om bröd
eller ger honom en orm när han ber om en fisk?
Om nu redan ni , som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor,
skall då inte er fader i himlen ge det som är gott åt dem som ber honom?"
Matteus. 7:9-11

Idag var en bra dag. Och jag är tacksam. :)
Franskalektionen gick bra och jag fick kontakt med mina studerande, blev mänsklig, vill jag kalla det.
Atmosfären bland kollegorna var fin idag. Jag kramade till och med mina två k-vänner.
Projektmötet funkade och börjar äntligen bära frukt och leda nånvart.
Jag fick mycket hjälp med saker jag inte visste eller är så bra på.
Jag fick undan bördor som har hängt över mitt huvud i en månad nu. så skönt!
Övningen med lovsångsbandet ikväll gick bra och jag är evigt tacksam över att ha dem med.
Det är skönt att lovsjunga, man blir glad, lugn, trygg och fridfull.
Jag gjorde en människa glad genom att berömma hennes insats. Jag hoppas hon blev glad.

Jag tror att det här var goda gåvor från min Pappa i himlen.
(Min andra pappa är i Barcelona och svänger runt med mamsen och avnjuter en välförtjänt semester.)
Jag är glad, och varje dag är ny. Vi får se hur det blir imorgon, men idag kan jag njuta, och nu blir det Plättar! :D

Jag ser fram emot lovsångsmässan på söndag kväll, jag hoppas att folk kommer och att det blir bra. Jag är så glad att få tjäna Gud, Han berikar mitt liv så mycket!

Tack!

Och det går upp, och det går ner...

Ibland har man bra dagar, ibland har man dåliga dagar

Var kommer de ifrån?
Varför finns det dagar när allt går fel, oavsett hur väl man har planerat och tänkt så e det ändå något som kråtar till sig.
Eller så klåpar man sig.

Varför finns det solskensdagar när allt går som på räls, helt oförväntat?
Var är logiken? Kan jag påverka hur min dag kommer att bli? I viss mån så klart, men jag pratar egentligen om saker man inte kan styra över. Om andra människors humör, om trafikstockningar, om teknik som krånglar, om telefonsamtal från främlingar, you name it.

Jag tror att både goda och dåliga dagar kan vara gåvor, på sitt sätt.
Som när man öppnar en present och funderar: "Va e dähär? Va tänkt di no me ti som gett mig det här? Vad ska jag ha dähär till?" Och så klistrar man på ett leende för att verka tacksam. Eller biter ihop och kämpar vidare.
Jag tror att man förstår först efter en tid varför man fick det man fick.
När man har fått perspektiv och kanske tar fram den där obehövliga grejen som man gömde bort i skåpet men plötsligt inser att man kan ha nytta av.
Kanske det är så med dåliga dagar.
Man inser först senare varför man behövde dem.

Jag vet inte varför vissa dagar är bra och vissa dåliga, men den ena kan inte existera utan den andra. Det finns ingen neutralitet.

Detta var bara början...

Det som väger tyngst

Och här ett sista inlägg av ett citat av Thomas A. Kempis.

"Gud ser mer till avsikten med handlingen än till resultatet. Den som älskar mycket åstadkommer mycket. Den som gör något väl, åstadkommer mycket.
Den gör väl som tjänar gemenskapen mer än sin egen vilja."
(s. 10)

Vi är så väldigt resultatinriktade idag, och det förstår man ju förstås.
Det är skönt att se resultat av sitt arbete, och vara stolt över sin egen förmåga.
Det är gott att få se ett gott resultat, det håller jag med om.
Men det gör det också svårare att ta misslyckanden, detta att vi är så fästa vid resultat.
Det kan vara svårt att förlåta sig själv för misstag och saker som gått fel.
Då är det skönt att veta att själva avsikten också betydde något, även om det bara var jag och Gud som visste om den, det var inte förgäves.
Det är viktigt att kunna förlåta sig själv. Att inte gräva ner sig. Man måste vara nådig mot sig själv.

Om den osjälviska kärleken är drivkraften så blir det inte fel. Egentligen. Inte på lång sikt. Det är skönt att vara osjälvisk. Att tänka mer på någon annan än på sig själv. Det är skönt.
Det är befriande att försöka göra sitt bästa för någon annan, när man väl kommit över sitt eget viljetrots, sina motvilliga känslor och sin höga stolthet.
I slutändan lönar det sig alltid. Fast det inte känns så alla gånger.
"Love is still a worthy cause" sjunger Sara Groves, och jag tror henne.

Ögonsten på rätt spår

Vi är Guds ögonstenar, det tycker jag är fint.
Här kommer två bra citat av Thomas A. Kempis.

"Den vars samvete är rent blir nöjd och stillsam.
Du är inte heligare för att man berömmer dig.
Du är inte värre för att man klandrar dig.
Du är vad du är, och du kan inte sägas vara större än vad du är i Guds ögon.
Om du betänker vad du är i ditt inre, bryr du dig inte om vad folk därute säger om dig.
Människan ser det yttre men Herren ser till hjärtat.
Människor bedömer handlingarna, Gud väger avsikten"
(s. 36)

Skönt att veta att endast det faktum att jag är den jag är räcker, att jag är älskad just sådan. Tröstefullt.

"Följ mig. Jag är vägen, sanningen och livet. Utan väg kommer man ingen vart. Utan sanning vet man ingenting. Utan liv kan man inte leva.
Jag är vägen du skall följa, sanningen du skall tro, livet du skall hoppas på.
Jag är den fridlysta vägen, den ofelbara sanningen, det oändliga livet.
Jag är den rakaste vägen, den högsta sanningen, det verkliga livet, det saliga livet, det oskapade livet.
Om du håller dig på min väg lär du känna sanningen, och sanningen skall göra dig fri och du når evigt liv."
(s. 74)

Amen.

Pärletankar och hjärteskatter

Jag läste nyligen för andra gången en bok som axplockat insiktsfulla citat av augustinermunken Thomas A. Kempis och redigerare av hans böcker.

Boken jag har läst är "Om Kristi efterföljelse", en bok som efter Bibeln är den kristna bok som vunnit störst spridning i världen.
Jag kommer att citera ur denna bok och ge mina tankar om de citat jag valt. Ibland kanske jag bara låter texten tala för sig själv.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

"Du måste alltid lida något, antingen godvilligt eller motvilligt.
Du finner korset överallt. Du har ont i kroppen eller plågas i själen.
Ibland är du övergiven av Gud, ibland blir din medmänniska en prövning, och vad värre är: ofta blir du en börda för dig själv.
Om du frivilligt bär ditt kors, då kommer det att bära dig och leda dig dit du vill, där ditt
lidande upphör.
Om du bär det motvilligt skaffar du dig en börda och plågar dig själv, eftersom du ändå måste uthärda det.
Om du kastar av dig det ena korset, väntar utan tvivel ett annat, som kanske är tyngre.
För den som frivilligt bär sitt kors förvandlas plågan och bördan till förvissning om gudomlig tröst."
(s. 32)

Man kan ha olika sorters kors i livet, saker som är svåra och tunga att bära. Saker som plågar en, gör en missmodig, tynger ner en och får en att tro att man inte orkar längre.
Jag kan bara tala i min egen erfarenhet, och jag har inte haft många tunga kors i mitt liv.
Men jag har haft några, och jag har lärt mig lite.
Bland annat, att ens inställning till kamp är avgörande för hur tungt korset blir.
Om man kämpar mot något man tycker är jättetungt, så blir man ständigt påmind om att det är jättetungt, och det tar en massa energi av en.
Om man däremot accepterar det, och går in med den inställningen att det ska vara kämpigt helt enkelt, och att man får vara extra tacksam för varje dag som det går bättre, då är det lättare att bära.
Det är min erfarenhet och det fick mig att inse att varje dag är en gåva. Bara för att jag hade en bra dag idag, betyder det inte att imorgon blir en bra dag.
Och samma sak med dåliga dagar.
Vi vet aldrig vilka dagar vi får, men vi får gå in med tillförsikten att någon bär dagen med mig, och att Jesus har gått före och förberett vägen och vandrar med.
Varje dag. Every single day. Alla sorters dagar.

Det här med att bli en börda för sig själv känner jag bra igen.
Det sägs att man är alltid sin egen värsta kritiker, och på mig stämmer det.
Man kan lägga ett kors på sig som inte ska vara där. En sten som inte gör nytta. Som blir för tung och river ner istället för att stärka.
När man går in i ett gym kan man inte genast ta 80kg i bänkpress, det går inte för mig iaf. Man måste börja med en vikt som är precis på gränsen, som utmanar och inte är omöjlig att klara av.
Om man sätter krav på sig själv som är alltför stora, för hårda, eller för orealistiska, så stupar man till sist. Det går inte.
80kg vikter kommer aldrig från Gud. Han vet vad vi tål. Och han ger oss inte saker vi inte är redo för. Och det är en tröst.

Ibland kommer det saker som vi faktiskt inte klarar av, men det är inte alltid från Gud. Men Han hjälper oss alltid att bära dem, oberoende av om de är från Honom eller inte. Han hjälper.
Och Han kan lyfta en evighet mera i bänkpress än vi kan. Tack och lov är Han säkraren som står bakom oss, hela tiden! Vi behöver bara säga: Hjälp! jag orkar inte mera. Så tar Han i och hjälper oss.

Nu blev det långt, men jag tror att det blir enklare att bära vissa saker om man bara accepterar dem hoppfullt, istället för att kämpa emot dem och låta missmodet ta över.
Eller kasta av sig dem och inte bry sig, det kan hända att de kommer just för att förbereda oss för något ännu tyngre som väntar.

Tur att vi inte vet vilka kors som väntar oss, det är en nåd.

Läslus

Att läsa böcker är ett intresse som jag skattar högt, även om jag sällan har tid med det, eller tar mig tid för det.
Som liten ansågs det som slöseri med tid att läsa böcker, och kanske därför uppskattade jag varje dyrbar stund jag fick ha med mina böcker.
Oftast var det Kitty-böcker jag läste till tonerna av discoplågan "Believe in Freedom" som alltid numera påminner mig om Kitty Drew, Bessie, George och Carson Drew, och alla deras äventyr.

Jag gillade också att läsa om indianer som liten och ung. Det var fascinerande att lära sig om deras liv och kultur, och om deras kamp mot de vita nybyggarna. Ofta klädde jag också ut mig med poncho och fjädrar i håret. Ja, det var helt enkelt fascinerande.

Som tonåring tog romantiken alltmer överhand och Danielle Steel och Carolyn Brooks blev mina favoriter. Men efterhand blev de också en och samma sak.
Sedan tog spänningsromaner och kriminalare över, av t.ex. Karin Fossum som ännu är en stor favorit för mig. Hon tillåter en ett tjuvkik in i sina karaktärers sinnen och egenheter, och det som gör det så obehagligt är just att dess ordinäritet. Att det kan hända i vilken liten by som helst.

Jag gillade också att läsa Torey Haydens böcker om hur hon tog sig an stumma barn som gått igenom trauman vilket gjort dem stumma. Det var mycket intressant att följa med hur hon hjälpte olika barn.

I min unga vuxen ålder har jag alltmera börjat intressera mig för kristen litteratur, romaner som inspirationsböcker.
Jag helt enkelt dras till dem, och tycker det är jätteintressant.
Så egentligen tänkte jag att detta blogginlägg skulle handla om en av dessa böcker jag läst, men eftersom det blir så långt, så tror jag att jag tar upp det i nästa inlägg.

Men jag hoppas att mitt intresse för böcker och läsande aldrig ska svalna, och jag önskar hitta böcker som bidrar till nya insikter om mitt liv och världen, och som ger mig något.
Och slutligen, läsande är inte ett slöseri med tid. :)

En välsignad helg

Den här helgen har varit jättebra.
Jämfört med förra helgen då allt var jobbigt, och helgen före det, så har denna helg varit superb.
Det beror helt säkert på att jag har Höstlov nästa vecka och ingen undervisning.
Men det är också på grund av en hel massa andra saker som denna helg har överträffat mycket.
Här kommer ett litet sammandrag:

Fredag:
En ledig fredagkväll på grund av ett gott beslut att låta Nätet ta Höstlov.
Både för mig och ungdomarna.
Det blev en Date Night med min hubby.
Vi körd iväg till Vasa och åt på Amarillo, shoppade kläder och gick på bio på Drive och körde hem sen.
Det var en underbar kväll i det allra bästa sällskap. <3

Lördag:
Höstfixande utomhus i vacker väder, klippa gräs, räfsa löv och plantera ljung. S var och hjälpte sin pappa under en stor del av dagen.
Var på loppis med S underbara syster I.
Var på Unga Vuxna kväll med gäst Jukka Sandvik där vi fick en massa bra och djupa diskussioner. En mycket givande samling!
Filmkväll med I och sen sova sova.

Söndag:
Denna dag präglas av relationer.
"Jag var sjuk och ni besökte mig" sa Jesus.
Vi va och hälsa på S faffa idag. Det var värdefullt.
Sen va vi och fixa ramar till mina tavlor, eller pappa fixade dem och vi såg på och höll i lite grann (händiga som S och jag är, hmmm. not), träffa brorsan och T och lilla söta M.
Va ti fammos och drack saft och träffa min härliga kusin och hennes barn.
Va på bön och lovsång med världens underbaraste ex-kollegor och en man. En givande kväll i gemytligt sällskap.
Träffade Å och W på Torghallen och påmindes om Guds omsorg och godhet mot oss! Fick nämligen höra om ett bönesvar. Halleluja och tack Gud! :D

Nu väntar bara 7th Heaven på mig och S och en kväll fri från oroliga magar och ångestfyllda tankar, och oj vad ja ska njut av den känslan! :)