Heliga stunder

Ibland bara kommer heliga stunder över en, helt plötsligt
Guds närvaro som bara omsluter en och sprider en skön och innerlig frid
påminner en om var man hör hemma, var man trivs och mår bra

Jag hittade två fantastiskt fina låtar idag:
"Just take me by your side" och "We lift our hands"
av Daniel S. Diago på Youtube
En gudabenådad artist med en otroligt vacker röst

Melodin och gitarrspelandet slår an vid ett ackord inom mig och får mig att bara vilja falla ner i tillbedjan och bön

"You are holy, my God
You are holy, my king
No one knows me, like you
No one loves me, like you"

Tänk att Gud kan vara så stor och ändå är det så lätt att glömma bort det!
Jag är så glad att Gud har hittat mig, och att jag får känna Jesus.
Han ger mig frid, han bekräftar mig, han visar mig vart mina ögon skall riktas, vart mina steg skall styras, vad mitt liv skall handla om

Inga ord kan beskriva känslan av frid som infinner sig

Tack Gud för denna stund, just nu.

Jag blommade till

Det finns lite som gör mig så nedstämd och ångestfylld som att göra någon besviken
Att misslyckas både i mina egna och i andras ögon

Idag fick jag reda på ett fatalt misstag jag gjort som det är för sent att rätta till
Nåja, jag hoppas att de åtminstone har lärt sig nånting rätt
Det finns så mycket att förbättra, så många utvecklingsmöjligheter
Jag kvävs av tanken

Men mitt i öknen så fann jag en annan öken som jag inte vetat om och som fick bli min oas
Han kom en dag och öppnade sitt hjärta
Berättade för mig om sina moln på tankehimlen
Jag kände mig värdefull
Jag fick vara två öron, en kram och några smått stödjande ord
Det var så skönt att bekräftas var den bästa jordmånen och näringen finns
Nämligen i att få hjälpa och betyda något för någon annan
Så jag blommade till

Att få vara en blomma i någon annans öken är värdefullt
För såhär står det i min kalender idag:

"Det finns inget vackrare än en blomma i en öken. Samma blomma skulle försvinna bland alla andra blomster på en äng."

Kanske det är min mission idag?
Kanske blomsterhandlaren hade det på klart från första början?
Troligtvis

Jag är tacksam över detta
Om det är det enda som jag tar med mig från mina lärarerfarenheter så gör det inget
Det är värt det
Det förtjänar en plats i mitt hjärtas skattkammare, som Marias
För detta är vad livet handlar om: äkta möten
Och jag är glad över att jag fick ett sådant förtroende

Så när min egen ökenvind känns alltför kvav och hettande
Så kan jag trösta mig och svalka mig vid denna oas
Att jag får betyda något för någon annan

Bli vuxen-kurs

Ordnar Arbis en sådan?
I såfall vill jag gå den.

På något märkligt sätt känns det som att jag har missat något
ett skede i min utveckling kanske
Ibland känns det som att jag inte beter mig i enlighet med min ålder

Detta blir speciellt synligt i konversationer med jämnåriga eller äldre
Mina kommentarer som begränsar sig till: "Hmm", "Oj", "Jaha", "På riktigt?" = inget vettigt, endast minimal responses

Hur vet de vad de ska säga
Hur vet de såna saker
Var har de fått den insikten som jag verkar sakna
Hur har jag kunnat missa den?

Det är riktigt skamset ibland, och jag bannar mig själv för att jag är så dum
I den här åldern får man inte vara dum
Man ska ha mogna tankar, och om man är tyst så ska det vara ett tecken på att man sitter i djupa funderingar och snart skall producera ett högintellektuellt svar som blåser de övriga av stolen
Fast med mig så strandar det oftast i tankestadiet
Och believe me, jag försöker nog producera men min hjärna har inte alla fakta så det går inte

Istället blir det att ta till ursäkter för att upprätthålla min identitet och se till att den inte rasar samman, ursäkter som:
"Men det är bra att ha barnasinnet kvar"
"Nej, men jag är ju ny här, det är okej att jag inte kan uttala mig om det här"
"Det hör egentligen inte till mitt ansvarsområde"

Fy på mig!
Kanske det bottnar i min ovillighet att se på nyheterna när jag var liten
kanske det var där det började
vem vet?

Jag har alltid sagt att jag är trög, men inte dum för det
men jag börjar nästan betvivla det ibland

Jag vill ha mogna tankar, ett nästa-inriktat tänkande, och en logisk tankeförmåga
Istället har jag impulsivitet, kreativitet, galna idéer, passion, ett snäppe lathet, för lite självdisciplin och en massa annat som jag inte orkar räkna upp

Jag behöver alltså gå en kurs i att bli vuxen, för jag har nog missat det
Så om det finns tips, så tas det gärna emot!

diverse känslor

Känslor just nu:

Huvudvärk i huvudet efter en låång arbetsdag igen

Kärlek till Bibeln, och den tröst och kraft som den ger mig

Glädje över att det är kväll och jag får en stunds vila

Glädje över att mina fina studerande i grupp 2 är så positiva och glada, och verkligen gör det roligt att undervisa.
En hade skrivit "Happy Valentine's Day" på whiteboarden bakom projektorskärmen, och det tog jag som att det var åt mig.
Så mycket kostade jag på mig.
För att jag behövde det just då.
Det var hjärtevärmande.

Kärlek till min man som sömndrucket sa "Grattis på förlovningsdagen, älskling" sömndrucket när klockan var 06.15.
Han hade köpt en chokladask i hjärtformat och lagt den i en blå tygpåse.
Jag blev så glad.

Tack gode Gud för mitt liv.

It is well with my soul.

Glädje över att ha så fina ungdomar och en sådan chans att få användas.

Glädje över "divine coincidences" som jag tänkt kalla en sång som inte blivit av, ännu...
Som när jag sku köra till Sursik i fredast å hamnade nästan i Bäckby.
Sen så kom jag fram till Sursik efter några om och men och där fick jag nästan genast tag på fastighetsskötaren, precis honom som jag behövde för att visa mig runt i byggnaden.
Tänkt om jag inte hade kört fel, då skulle jag inte hunnit prata med honom.
Divine coincidences, som jag sa.

Glädje över det enkla, det vardagliga, känslan av frid när man får krypa ner under nyprasslande lakan med "Din närmaste granne" och katten som irriterande svänger och gosar mitt framför boken, och skall bestämt vara just där!

No ska jag ga å gosa med min älskling!

"Love, I made it mine,
I made it small, I made it mine"

Kram

Flodhäst på skidor i maklig takt

Jag drömde om det här inlägget...för cirka 1,5h timme sedan mitt i skogen.
Jag tänkte på det efter ännu ett möte med friskusar som "svischade" förbi mig i backen, t.o.m. i uppförsbacken.
Jag sa "Ja tar e lugnt jag" och så fortsatte jag att gå på mina skidor. För jag gick nog.
Mannen sa "Ja d får man göra".

Tänk va skönt att man får ta d lugnt i skidspåret!
Jag blev så glad av den bekräftelsen :)
Mitt enda mål var att komma runt, och det gjorde jag.
Saldot blev 7,8km. Rätt så bra tycker jag. :)
Få se om d blir nå fler gånger.

Annars så njuter jag av en sällsynt planeringsfri dag.
Förra veckan va alldeles full med jobb, och nu har jag fått ett litet andningshål och det är skönt!

Idag skratta jag också åt gudomlig humor och tajming.
Ja-a, tänk att Han e så finurlig. Och helt utan min vetskap.
Allt är planerat, man väljer bara om man följer den vägen eller inte.
Ibland lyckas det, och då får man se lite mera.
Det är roligt. :)

Nee, no ska ja fara å se på tapeter ti mam å pap.
Ja ska försök ge dem liti råd, men min smak är ganska så ökänd så ja undrar egentligen hur ja kan vara ti nån nytta.

Mot Toyotan!

Välsignad dag, Oh Happy Day!

Jag har haft en särdeles jättesuper välsignad dag idag!
Vem hade trott det när jag vaknade i morse kl. 06.30 och måste hoppa i duschen för att cleana upp mig inför Julfest nr. 1 i skolan?
Inte jag.
Men det blev så mycket bättre än jag någonsin hade kunnat tro!

Oj oj, ja e så glad så jag spricker snart!
Det är nog fantastiskt att få tjäna en Gud så stor som Gud.
Wow, vilket liv Han ger mig!

Första julfesten var som sagt i skolan med en projektgrupp bestående av både finländare, Nepaleser och Pakistanier.
Det var roligt att få hålla i trådarna för en sådan fest och man kom närmare de studerande.
Fast det blev en aning spänt läge i kafferummet en gång, men det är en annan historia. :)

Julfesten ikväll var jag inte alls orolig för, för hjälpledarna skulle ju dra den.
Och det gjorde de med bravur!
De var jätteduktiga och stämningen var på topp!
Enligt mig så var Jultablån som de framförde den bästa delen av programmet, och de gjorde det så otroligt vackert och fint.

Sen blev det andakt och det var en sådan härlig, gudomligt närvarande atmosfär ikväll.
Jesus var verkligen mitt ibland oss.
Jag är så glad för hjälpledarnas skull att Gud har kallat dem att vara Hans, och att Han leder dem och väcker deras längtan. Och alla andra ungdomars också för den delen.
Det är så fantastiskt att se deras ögon, och ni vet vad jag menar med "öögona". ;)
Det är så roligt att arbeta med dem, och jag trivs så otroligt bra med mina båda jobb!
Tänk vad bra Gud kan ordna det för mig :)

Jag har så lätt att fästa mig vid människor. Det går automatiskt och av sig själv. Jag bara börjar tycka om dem och måste säga det till dem.
Åt min klass i GLG så sa jag sista gången: "Well, I love you" och ikväll måste jag bara säga åt mina ungdomar hur fina och härliga de är. Det är något som jag verkligen tycker och de behöver få veta det!
Jag bryr mig inte om ifall folk tycker jag är löjlig, sentimental eller pjaso, jag säger i allafall som jag känner!

Så TACK till vår Gud, för det var helt Din förtjänst!

"Han skall ge dig regn när du sår på din åker, och markens gröda skall bli rik och frodig."
Jesaja 30:23

Amen säger jag bara. Amen!

Om berg

Vi har alla berg i vårt liv
Vi stöter alla på hinder och motgångar ibland
Och ofta känner vi nog oss inte som bergsbestigare

Man skulle kunna skriva en hel bok om det här men jag nöjer mig med ett inlägg, för idag...

I "Den vita massajens dotter" så skriver Corinne Hofmann om när hon bestiger Mt. Kilimanjaro i Tanzania, Afrika.
Det är fascinerande att läsa om den svåra bestigningen och jag undrar varför någon utsätter sig för någon sådan plåga.
Samma tanke brukar dyka upp när jag ser maratonlöpare, bergscyklister eller skidlöpare.
För mig ser deras "njutning" ut som ren plåga för mig och jag är tacksam över att jag inte håller på med sådana sporter.

En mening som stod ut när jag läste boken var när guiden pushade på Corinne och hennes med-bestigare Hans som var utmattade, genom att säga:
"Tänk inte på berget! Ni måste tömma era huvuden på tankar om berget." (s. 178)

Det är så lätt att stirra sig blind på berget som tornar upp sig framför en.
Det är så enkelt att bli missmodig, nedstämd och känna panik och ångest inför bestigningen.
Det är så enkelt att inte tro på sig själv, att tycka man är värdelös eller mycket sämre än andra, när man ser på berget, och det verkar som att "andra" lätt och spänstigt tar sig uppför, medan man själv knappt kan ta ett steg rädd för att göra fel eller helt enkelt för att all lust och vilja har lämnat en. Det känns för mycket och för stort.

Guidens ord påminner mig om det som Jesus sade om berg.
Att om vi har tro så stort som ett senapskorn så ska vi kunna förflytta berg.
Gud tar inte bort berget från oss, men han utrustar oss för det, och han är vår guide över det.
Vi ska se på Honom som klarar av det, och inte på oss själva som vi tror att inte klarar av det.
Det är lättare sagt än gjort.

En sak har jag ändå lärt mig: man måste ta en dag i taget, ett steg i taget, en uppgift i taget, annars går det inte. Och plötsligt så står man där på toppen och sticker ner sin stolthetsflagga. Och det är okej att vara nöjd med sig själv, bara man inte glömmer bort guiden.

Det är konstigt hur lätt det ändå går att glömma bort alla de berg man har bestigit. Man borde alltid ta en mental bild av sig själv på toppen som man sätter in i sitt minnesalbum i hjärnan och sedan plockar fram nästa gång man står inför ett nytt berg. Påminna sig själv om att det går. Tiden står aldrig still. Tack och lov!

Jag pratade om sporter tidigare, och jag har funderat lite på mitt grenval i friidrott som jag höll på med förut, för båda två inbegrep hinder, både höjdhoppet och häcklöpningen.
Jag undrar varför jag valde dessa grenar?
Speciellt höjdhoppet innebar alltid en mental plåga. Man måste alltid klara en höjd till innan man kom vidare, det fanns alltid ett hinder som var högre än det förra.
I häcklöpningen gick allt så fort. Bara tekniken satt så tänkte jag inte ens på att jag klippte häckar, jag bara sprang fokuserat.
Några gånger kom jag på mig mitt i loppet med att se mig till sidorna på mina medtävlare, och då gick det alltid dåligt efteråt. Min koncentration försvann och jag fokuserade på de andra. Jag minns två gånger som igår.
Ena gången märkte jag att jag höll exakt samma takt som min medsprinter över häckarna, och det störde mig.
Den andra gången var jag halvvägs genom loppet när mina kompisar ropade åt mig att jag låg trea. Då blev jag medveten om de andra och mina egna chanser och det började gå sämre.

Man ska inte stirra sig blind på hindren, inte heller på de som går bredvid.
Ibland ska man inte heller tänka för mycket på resultatet eller målet, då kanske man blir förslappad eller osäker om man någon gång kommer att nå dit.
Det har mycket med själv-disciplin att göra också.

Så slutligen så tror jag att man ska ta ett hinder i taget och ha målet i hjärtat och guiden i sikte.