Hemmafruaktigheter

Idag hade jag konstigt mycket energi över
I slutet av jobbdagen satt jag bara och längtade hem till dammsugaren och till att fixa och feja i hemvrån
Det behövdes verkligen kan jag säga!
Jag dammsög, skurade, torkade damm, städa vessan, tvättade & hängde kläder, plockade och arrangerade.
Verkligen duktigt! Och oj, va skönt det känns i hela min varelse när lilla huset är städat och hembonat! Mmm, njuut.
Sen for jag och Simon ut och åt oss proppmätta.
Och believe it or not, men energilagret var inte slut ännu.
Därför *stinker* nu vårt kök av jordnötssmör och mina Amerikanska peanut butter chocolate chip cookies ligger och sväller i ugnen.

Jag hade nämligen laddat upp med massa ingredienser "ifall att".
För alltid när jag skall baka något gott, så ska det antingen vara grädde eller blockchoklad i receptet, och jag har aldrig det hemma.
Och nu när jag äntligen har det, så hittar jag ju aldrig de recepten som krävde de ingredienserna, just typical!

Men, jag hitta iaf dessa cookies, men jag börjar fasa för att de inte uppfyller mina förväntningar. Det känns som att jordnötssmaken redan står mig upp i halsen, bara av själva lukten.
Hoppas de smakar bättre än de luktar iaf.

Men, åter till det här med att ha det hembonat.
Det är konstigt hur välgörande renhet och mysighet är för själen.
Mysbelysning i fönstret och sköna golv att gå på gör att hela jag mår bra.
Stressen försvinner och friden lägger sig över mig. Skönt.
Speciellt nu på hösten är d skönt som bara va att bara sitta och njuta.

Så jag slutar här, med känsla av må-braighet :)
Och Jeremy Camp på Spotify.

With the cat in my lap

När är man helt nöjd?
När har man nått dit man längtar?
När har man fullständig frid och inget hägrar?

"When money grows on trees,
people live in peace,
everyone agrees"
som Shania Twain sjunger

Det är konstigt:
När man har så mycket att göra att man nästa kroknar
då längtar man till dagen när allt är förbi och man kan pusta ut
När den dagen kommer så känns det plötsligt tomt
Då längtar man till dagen när allt återgår till det normala igen

Ögonblicken när man känner sig helt tillfreds är sällsynta, och ofta varar de inte längre
Ofta stavas de också: v-a-r-d-a-g

Mina vardagslyckor den senaste tiden har varit:
- att sitta och stryka katten som sitter i min famn en stund över pälsen
- att slappna av och veta att man ännu får vara uppe i några timmar innan natten kommer
- att ha känslan av att ha åstadkommit något bra, att få vara nöjd med sig själv
- att få en kram av den jag älskar
- att äta kycklingben i soffan och se på nyförälskade Lucy och Kevin på datorn
- att sitta framför datorn och skriva av sig och lyssna på Spotify

Vi har alla de här stunderna, de är bara så flyktiga
Glimtar av himlen
som det borde vara

Jag hoppas att jag aldrig blir så blind att jag inte märker de små detaljerna i livet
så upptagen att jag inte har tid att se på himlens färger och förundras
så egoistisk att jag inte märker människor omkring mig
så tveksam att jag får inget gjort
så pedantisk att jag täpper till kreativitetskanalen i mig
så rädd att jag inte vågar drömma
så bekräftans-ivrig att jag glömmer bort vem jag egentligen är

Jag hoppas att jag alltid fortsätter sträva efter det som är sant, rent, och värt att akta och sätta värde på
Att jag bejakar de unika egenskaper hos mig som skapar potential för ett fantastiskt liv
Att jag innerst inne alltid vet var jag hör hemma

Ibland är kvällar med katten i knät de bästa kvällarna

heliga helg, eller hur var det?

Min vecka är för det mesta fullspäckad med jobb.
Må-to skoljobb, och fre + övriga dagar ungdomsjobb.

Det är så skönt när lördag kommer att det är omöjligt att motivera sig att ta tag i jobbet till måndag.
Även om det är viktigt, så finns lusten helt enkelt inte där.
Vad gör man då?

Jo, man försöker göra allt annat kul man kan före, så att man ska känna att "nä, nu måste jag nog börja på".
Jag har försökt.
Jag har joggat, umgåtts med familj, fixat mat, ätit glass, tittat 2 avsnitt 7th Heaven, hängt tvätt, kollat Facebook, och nu sitter jag här och har tömt ut "skojlagret" för idag.

Det jag egentligen vill göra idag är:
- sitta i soffan och mysa och sy mitt korsstygn
- gå ut och gå i det vackra höstvädret
- titta 7th Heaven hela långa dagen och se om Eric comes to his senses och blir minister igen
- pyssla om min sjuka älskling
- slösurfa på Internet

Det jag inte vill göra idag är:
- planera lektioner

Kanske Gud försöker ge mig en liten "hint" genom förra avsnittet där budskapet var "helga vilodagen", alltså söndag, och inte spara allt arbete till sista minuten och stressa över det.
Jag tycker bara att det är så otroooligt skönt med lördagar!
Kan inte lördag och söndag få byta plats i "the holy calendar"?
I min i allafall.

För det känns ändå som att imorgon blir en jobbdag, hur jag än gör det.
På morgon är det gudstjänst i jobbets tecken, och sen måste jag ändå planera i massor.
Så vilken dag blir då egentligen vilodag?

Vilodagen är något vi behöver, både för att slappna av efter en jobbvecka, och för att hämta krafter och ladda upp inför nästa vecka.
En paus, helt enkelt. För att hinna göra allt det där som man annars inte hinner med.
Men om man under sin "vilodag" ändå går och oroar sig för att man vet att man har så mycket att göra ännu, vad är då meningen?

Är det då inte bättre att få det undanstökat och sen vila, än att gå och gräma sig, även om det blir att jobba på "vilodagen"?
Äsch, egentligen sitter jag bara här och fördriver tid för att invänta kvällens program.
Men ibland har jag funderat om man inte bara kunde skapa ett vakuum i tiden där man tar ut sig själv och där man får tillbringa så mycket tid man behöver, där allt är tidlöst och där varken jag eller någon annan ställer krav på mig.
Är det vilodagen månne som är detta vakuum? Eller borde vara?
Hmmm... kanske jag borde bli bättre på det här med att skapa mig ett vakuum än att bara filosofera om det och ändå alltid göra saker på samma sätt som förut.

Nåja, jag måste väl ta tag i något nu iallafall.
Jag vet att det känns bättre sen, tröskeln är bara så hög och jag har trötta ben.

Men, tänk på vilodagen så att du helgar den, och försök att inte oroa dig för mycket, det förändrar egentligen ingenting.

Skamfulla saker

Det finns så mycket att skämmas för.
Ibland är skammen helt obefogad.
Bara ett medvetet subjektivt påhitt.

Här är några skamkottar:

- att vara Lat.
Får mig alltid att ilskna till.
Det är något jag inte vill vara.
En gång slog jag t.o.m. en kompis i magen för att hon kallade mig lat.
Men hon slog tillbaka, så vi blev kvitt.
Viktigt att vara effektiv och duktig.
Inte slöa, inte slappa, inte skjuta upp.

- att vara självisk
Oj, hur lätt det är att gömma och bolstra in denna skamkotte.
Att hitta på ursäkter.
Vissa vet precis vilka punkter som ömmar.
Och då blir jag arg och ryter till.
För att jag skäms.
För jag vet att det är sant.

- att ha en ohälsosam last
Kompensation är nyckeln här.
Ja, men jag motionerar ju!
Jag röker ju inte, och dricker inte.
Så lätt att förringa denna last.
Andra "större" laster är mycket värre.
Smyga, smyga, och ignorera problemet.
För att det är jobbigt.
Att ändra på sig.
Och bli kvitt.
Och balanserad.

- att inte bry sig
Vissa saker tar inte tag i en.
Kanske för att man fått det för enkelt.
Jag tror det.
När man fått kämpa för något så bryr man sig mera.
Kanske.
Eller så tappar man intresset för det man hoppats på så länge.
Men jag tror att det gör en skillnad.
Det får inte vara för lätt.

- kontrollbehov
Uttrycker sig i misstänksamhet och ilska.
Tar allt som kritik.
Jag klarar mig själv!
Egentligen ganska barnsligt.
Men svårt att inse när känslorna tar överhand.

Nåja, det får räcka för ikväll.

Kvällstankar

Ibland är det så lätt att inte orka.
Så lätt att inte ta på allvar.
Så enkelt att nonchalera.
Så lätt att inte påverkas.
Så enkelt att glömma.

Kanske det är därför det blir mera tyst?
Därför folk inte ringer längre.
För att de är så vana med att få ett nej.
Till sist orkar de inte heller bry sig.

Jag är fruktansvärt dålig på att komma mig iväg på olika tillställningar, eller mindre träffar.
Jag tror jag är rädd.
Det är lättare att avskärma sig än att möta det som känns obekvämt.
Situationer.

Jag tror att jag innerst inte tror att jag klarar av det.
Att vara trevlig. Att vara social och utåtriktad.
Gradvis tryter skämten och osäkerheten tar över.
Det är då jag tar farväl.
För rädd för att möta min dåliga självkänsla och oförmåga att bry mig ibland.
Jag är ledsen.

Jag är nog ingen bra kompis. Egentligen.
Eller helt enkelt lat.
Åtminstone inte gästvänlig.
Jag orkar inte anstränga mig.
Ja, definitivt lat.
L-A-T

Jag borde ta mig i kragen. För det är ju inte farligt.
Att dela med sig och ta emot fastän livsinställningen är olika.
Inte vara rädd för att fråga.
Inte alltid sticka ut taggarna och försvara.
Du behöver inget försvar.

Som tur är finns det väl hopp ännu. Förhoppningsvis.

Will I pull it off?

Oj, oj, vattnet steg igår över mitt huvud avsevärt men idag kom livbåten.
Eller flera egentligen. Så vattnet sjönk tillbaka en del, och kanske, kanske skymtar jag ytan.
Allt handlar ju om tillit.
Tillit till sig själv och sin egen förmåga. Och till Han som satte allt i verket.
Förnuftet som ger en en spark i baken i rätt riktning och så är det bara att ta sig i kragen.
Jag pratar så klart om mitt nya jobb.
Det har varit jobbigt nu i början, men det tar förstås en stund att höja sin egen nivå.
Men idag så använde jag ordet "förvisso". Jag överraskade faktiskt mig själv, men utökade ordförrådet för min kollega. Det känns ju bra.
Jag hoppas det löser sig. Jag tror ju fortfarande att det var meningen att jag skulle ha det.
Så då lämnas jag ju inte ensam heller.

Mitt andra.
Vi började igår, Simon och jag.
Idag är dag 2 och 3 chokladbitar och 3 små chokladkex senare. Usch va svårt!
Två svåra saker på samma gång alltså.
Men här är nyckeln Disciplin. Dessvärre är den varan alltför ofta slut i mitt lager.
Men det är väl att ta en dag i taget, precis som alla säger.
Men sen träning brukar hjälpa faktiskt, då vill man bara dricka efteråt. Så då går det.
Men men, vi får se.

No blir e Seventh Heaven i allafall (om ja klara åv Simons pipas, det vill säga)

Gonatt!

Life goes on, get a grip!

No veit ja varför jag blev det jag blev.
För att det är det enda som får mig att må riktigt bra.
Att vara med ungdomar får mig att inse var den verkliga glädjen finns, att tjäna Gud bland dem.
Just nu lever jag med ett hål i hjärtat som stavas 'saknad'.
Jag saknar dem så otroligt mycket!
Förra veckans Rippiläger va så otroligt bra och berörande att jag har gråtit varje dag nästan sedan lägret. Sån är jag.
Gud är stor.
Men livet går vidare och jag vet att jag bara har dem till låns. De tillhör inte mig.
Det gör mig ödmjuk.
Fast det är svårt och jobbigt att släppa taget.
Jag litar nog, absolut. Annars funnes det inget hopp. Men det är svårt att släppa taget.
Men jag såg ljuset i deras ögon igår, och jag vet att Han inte släpper taget. Och det är skönt.
Jag måste gå vidare och försöka ta varje dag som den kommer.
Så, get a grip, life goes on!