Denna vecka har onödig stress, tidsoptimism och glömska gjort att jag kommit fram till veckans motto:
"Det är aldrig för tidigt att koka en potatis."
Att ha en liten bebis har bl.a. medfört att saker och ting tar mycket längre än det brukar.
Jag som är en tidsoptimist har fått lära mig att planering är A och O om man vill att dagen ska löpa på något så när smärtfritt.
Mottot kommer ifrån att jag underskattar tiden det tar att koka en potatis och när den är halvklar så har lillkillen redan hunnit bli mycket hungrig och han börjar höja volymen efter mat. Det medför att hans mamma blir ännu mera stressad, men hur hon än bannar potatisens långsamma koktid så går det inte snabbare för det.
Därför är det bättre att koka potatisen redan 1h på förhand så är den säkert färdig tills killen ska äta.
Ett annat ord som passar in här är prokrastinering, det vill säga att skjuta upp saker om det bara är möjligt.
"Nog hinner jag koka potatisen, mosa den, koka vatten, trösta lillen på en halvtimme" och så resulterar det som vanligt i skrik, stress och missnöje.
Nåja, man lär så länge man lever och nu är det bara att tillämpa mottot.
Bättre lycka nästa vecka!
lauantai 20. syyskuuta 2014
sunnuntai 3. elokuuta 2014
Omvärdering
Nu är jag hemmamamma.
Jag får alltså lyckan att spendera hela min tid med min underbare son Emanuel.
Med denna nya titel följer också flera funderingar.
Det tar en stund innan man finner sig tillrätta i denna nya roll.
Det känns som att jag har skurit ut ett vakuum i tiden där resten av världen snurrar vidare medan jag är hemma och "jobbar".
Det är väl så här det känns att hoppa av ekorrhjulet.
Efter tre intensiva arbetsår där jag pendlat mellan två jobb och överskridit 100% även till pappers, så känns 1.5 år hemma som en välförtjänt paus.
Men denna förändring är inte den lättaste att ta till sig.
Jag har funderat lite på det här med ens värde och vill här beskriva lite hur jag tänker.
När vi växer upp tillskrivs vi automatiskt ett värde som inte kan prissättas av våra föräldrar och släktingar.
Detta värde är odiskutabelt.
Med tiden börjar våra intressen utvecklas och vi märker vad vi har en viss fallenhet för.
På basen av de förmågor vi vill satsa på så väljer vi utbildning och finslipar vår talang för att så att säga "höja vårt värde" på arbetsmarknaden.
Väl i arbetslivet hör det till att vara effektiv, målinriktad, självständig men samtidigt en teamarbetare, har ypperlig social kompetens och kunna ta sig fram.
Vi ska sträva framåt och vidareutveckla vår förmåga genom t.ex. fortbildning.
Allt detta gör vi för att vårt värde för arbetsgivaren skall stiga - eller åtminstone bibehållas.
När man blir mammaledig slås man av oron för framtiden och återgången till arbetslivet.
Kommer min kunskap att vara eftersökt?
Kommer det jag byggt upp under alla år att kunna mäta sig med andras förmågor?
För det är ju inte så att ett jobb bara dimper ner i famnen på en i dagens Finland.
Som hemmamamma utan fast tjänst att gå tillbaka till efter "ledigheten", så oroar detta mig ibland.
Att mitt värde försämras så länge jag är hemma.
Att det hela tiden utexamineras nya, ivriga människor med lite fräschare idéer än mig, som är lite mera insatta i de teknologiska innovationerna än jag är.
Då kommer pressen att hålla sig "up-to-date" under mitt år hemma.
Samtidigt försvinner lugnet och friden över att få ta en paus och ägna mig helt åt min son.
Sedan börjar jag fundera vad all oro bottnar i.
Är det så att samhället faktiskt ska få bestämma vilket värde jag har?
Just nu är jag centrum i min sons värld.
För honom får jag betyda allt.
Jag vet också att Gud har satt ett odiskutabelt värde på mig och att ingen dålig ekonomi eller arbetslivskonkurrens kan ändra på det.
Så då tänker jag som så, att Han vet nog vägen för mig.
Jag behöver inte oroa mig, utan försöka lita på att Han vet vad jag gör nästa höst.
Spännande men ändå så svårt.
Som hemmamamma börjar tankarna cirkulera.
Inte bara det dåliga samvetet som många mammor känner igen, angående om man gör rätt eller fel val för sitt barn.
Om man tar hand om det på bästa sätt eller inte.
Utan även som sagt oron över att inte duga längre för arbetsmarknaden.
Men positiv som jag är till naturen så tror jag nog att det löser sig, för jag är duktig på det jag har fallenhet för. Det vet jag.
Så jag vägrar låta oron fördunkla min fina tid hemma med min son.
Det värde jag har i hans ögon, i min familjs ögon, i mina vänners ögon och i Guds ögon gör att jag vet att jag är värdefull.
Det kan ingen ta ifrån mig - inte ens mina egna tankar.
Jag får alltså lyckan att spendera hela min tid med min underbare son Emanuel.
Med denna nya titel följer också flera funderingar.
Det tar en stund innan man finner sig tillrätta i denna nya roll.
Det känns som att jag har skurit ut ett vakuum i tiden där resten av världen snurrar vidare medan jag är hemma och "jobbar".
Det är väl så här det känns att hoppa av ekorrhjulet.
Efter tre intensiva arbetsår där jag pendlat mellan två jobb och överskridit 100% även till pappers, så känns 1.5 år hemma som en välförtjänt paus.
Men denna förändring är inte den lättaste att ta till sig.
Jag har funderat lite på det här med ens värde och vill här beskriva lite hur jag tänker.
När vi växer upp tillskrivs vi automatiskt ett värde som inte kan prissättas av våra föräldrar och släktingar.
Detta värde är odiskutabelt.
Med tiden börjar våra intressen utvecklas och vi märker vad vi har en viss fallenhet för.
På basen av de förmågor vi vill satsa på så väljer vi utbildning och finslipar vår talang för att så att säga "höja vårt värde" på arbetsmarknaden.
Väl i arbetslivet hör det till att vara effektiv, målinriktad, självständig men samtidigt en teamarbetare, har ypperlig social kompetens och kunna ta sig fram.
Vi ska sträva framåt och vidareutveckla vår förmåga genom t.ex. fortbildning.
Allt detta gör vi för att vårt värde för arbetsgivaren skall stiga - eller åtminstone bibehållas.
När man blir mammaledig slås man av oron för framtiden och återgången till arbetslivet.
Kommer min kunskap att vara eftersökt?
Kommer det jag byggt upp under alla år att kunna mäta sig med andras förmågor?
För det är ju inte så att ett jobb bara dimper ner i famnen på en i dagens Finland.
Som hemmamamma utan fast tjänst att gå tillbaka till efter "ledigheten", så oroar detta mig ibland.
Att mitt värde försämras så länge jag är hemma.
Att det hela tiden utexamineras nya, ivriga människor med lite fräschare idéer än mig, som är lite mera insatta i de teknologiska innovationerna än jag är.
Då kommer pressen att hålla sig "up-to-date" under mitt år hemma.
Samtidigt försvinner lugnet och friden över att få ta en paus och ägna mig helt åt min son.
Sedan börjar jag fundera vad all oro bottnar i.
Är det så att samhället faktiskt ska få bestämma vilket värde jag har?
Just nu är jag centrum i min sons värld.
För honom får jag betyda allt.
Jag vet också att Gud har satt ett odiskutabelt värde på mig och att ingen dålig ekonomi eller arbetslivskonkurrens kan ändra på det.
Så då tänker jag som så, att Han vet nog vägen för mig.
Jag behöver inte oroa mig, utan försöka lita på att Han vet vad jag gör nästa höst.
Spännande men ändå så svårt.
Som hemmamamma börjar tankarna cirkulera.
Inte bara det dåliga samvetet som många mammor känner igen, angående om man gör rätt eller fel val för sitt barn.
Om man tar hand om det på bästa sätt eller inte.
Utan även som sagt oron över att inte duga längre för arbetsmarknaden.
Men positiv som jag är till naturen så tror jag nog att det löser sig, för jag är duktig på det jag har fallenhet för. Det vet jag.
Så jag vägrar låta oron fördunkla min fina tid hemma med min son.
Det värde jag har i hans ögon, i min familjs ögon, i mina vänners ögon och i Guds ögon gör att jag vet att jag är värdefull.
Det kan ingen ta ifrån mig - inte ens mina egna tankar.
keskiviikko 30. tammikuuta 2013
Hur toppar man sig själv?
Här trivs hon.
Uppkrupen i soffan inlindad i julfilten med -nostalgi spelandes i högtalarna.
Ansiktet blossar ännu efter hurtig-turen i skidspåret.
Driven av en plötslig impuls och illusionen om blanka spår drog hon på sig pjäxorna och styrde kosan mot granskogen.
Men det blev inte riktigt som hon tänkt sig och efter 50m funderade hon allvarligt på att ge upp.
Men i bästa Mika Myllylä-stil trotsade hon latheten, nysnön och plusgraderna och kämpade vidare i sakta mak mot det riktiga spåret stödd av en och en halv stav.
Vid vartannat tag slank högra staven på grund av avsaknad på dubb på ändan, men envisheten hos denna unga dam känner inga gränser.
Ju kämpigare desto större orsak att utföra det, manade friidrottardisciplinen från en svunnen tid.
Och den unga frun lydde sina tankar.
Väl framme stakade hon sig mäkta stolt runt 3km spåret och när hon äntligen kom ut ur skogen så slocknade all belysning och skogen blev svart.
Tack och lov, tänkte hon, att hennes envishet inte drev henne runt 5km denna gång.
Men det var inte tanken med detta inlägg.
Frågan löd: Hur toppar man sig själv?
När man har presterat så bra man kan, och är väldigt stolt över sina bedrifter, vågar man ens försöka göra bättre ifrån sig nästa gång?
"I will remember you,
Will you remember me?"
Jag minns den tjej som fanns en gång.
Minns hon mig?
Finns hon ännu där?
Hon, med sitt oskyldiga beteende, sin längtan efter så mycket, en själ färgad av beundran och ett sinne för skönhet klädd i ord och toner.
Ibland glimtar jag henne. Hennes plötsliga närvaro gör mig glad, gör mig rofylld och påminner mig om var mitt hjärta, min själ och min längtan hör hemma.
"I will remember you,
Will you remember me?"
Ibland minns hon mig också och manar mig att söka det som vill försvinna i vardagens stress, upptagna schema och miljontals uppgifter.
Jag är glad för henne.
Att hon finns där ännu.
Inom mig.
Att hon är jag.
Fortfarande.
Man förändras med tiden.
Ibland blir man sämre än man var förut.
En sorts sämre version av sig själv och man vet inte hur man ska hitta tillbaka.
Går på nålar och undrar när ens bluff-jag skall avslöjas.
Tack och lov finns en tendens till romantisering av det förflutna.
Så hur toppar man sig själv och den man en gång varit?
Jag tror det börjar med ärlighet.
Att vara ärlig mot sig själv, att söka det som en gång gav en frid, ro, hopp och glädje.
Kanske man egentligen bättre nu utan att inse det.
Jag vet inte.
Men jag tackar Gud för livsinsikter och den visdom Han ger mig varje dag.
Får mig att förstå. Att sätta i perspektiv och vara barmhärtig.
Det är skönt att vara barmhärtig.
"Ta på er mitt ok och lär av mig som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ."
sa en mästare en gång.
Nu ska jag sluta här och fortsätta prata med henne som fortfarande finns, men framför allt lyssna.
Godnatt*
Uppkrupen i soffan inlindad i julfilten med -nostalgi spelandes i högtalarna.
Ansiktet blossar ännu efter hurtig-turen i skidspåret.
Driven av en plötslig impuls och illusionen om blanka spår drog hon på sig pjäxorna och styrde kosan mot granskogen.
Men det blev inte riktigt som hon tänkt sig och efter 50m funderade hon allvarligt på att ge upp.
Men i bästa Mika Myllylä-stil trotsade hon latheten, nysnön och plusgraderna och kämpade vidare i sakta mak mot det riktiga spåret stödd av en och en halv stav.
Vid vartannat tag slank högra staven på grund av avsaknad på dubb på ändan, men envisheten hos denna unga dam känner inga gränser.
Ju kämpigare desto större orsak att utföra det, manade friidrottardisciplinen från en svunnen tid.
Och den unga frun lydde sina tankar.
Väl framme stakade hon sig mäkta stolt runt 3km spåret och när hon äntligen kom ut ur skogen så slocknade all belysning och skogen blev svart.
Tack och lov, tänkte hon, att hennes envishet inte drev henne runt 5km denna gång.
Men det var inte tanken med detta inlägg.
Frågan löd: Hur toppar man sig själv?
När man har presterat så bra man kan, och är väldigt stolt över sina bedrifter, vågar man ens försöka göra bättre ifrån sig nästa gång?
"I will remember you,
Will you remember me?"
Jag minns den tjej som fanns en gång.
Minns hon mig?
Finns hon ännu där?
Hon, med sitt oskyldiga beteende, sin längtan efter så mycket, en själ färgad av beundran och ett sinne för skönhet klädd i ord och toner.
Ibland glimtar jag henne. Hennes plötsliga närvaro gör mig glad, gör mig rofylld och påminner mig om var mitt hjärta, min själ och min längtan hör hemma.
"I will remember you,
Will you remember me?"
Ibland minns hon mig också och manar mig att söka det som vill försvinna i vardagens stress, upptagna schema och miljontals uppgifter.
Jag är glad för henne.
Att hon finns där ännu.
Inom mig.
Att hon är jag.
Fortfarande.
Man förändras med tiden.
Ibland blir man sämre än man var förut.
En sorts sämre version av sig själv och man vet inte hur man ska hitta tillbaka.
Går på nålar och undrar när ens bluff-jag skall avslöjas.
Tack och lov finns en tendens till romantisering av det förflutna.
Så hur toppar man sig själv och den man en gång varit?
Jag tror det börjar med ärlighet.
Att vara ärlig mot sig själv, att söka det som en gång gav en frid, ro, hopp och glädje.
Kanske man egentligen bättre nu utan att inse det.
Jag vet inte.
Men jag tackar Gud för livsinsikter och den visdom Han ger mig varje dag.
Får mig att förstå. Att sätta i perspektiv och vara barmhärtig.
Det är skönt att vara barmhärtig.
"Ta på er mitt ok och lär av mig som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ."
sa en mästare en gång.
Nu ska jag sluta här och fortsätta prata med henne som fortfarande finns, men framför allt lyssna.
Godnatt*
sunnuntai 30. joulukuuta 2012
Skärmblind och ordtrött
Mer än hälften av mitt jullov som lärare har nu gått och snart är det dags att fara tillbaka till skolan på heltid igen.
Men vad har jag då åstadkommit under detta jullov? Och uppfyllde jag mina högt flygande planer? Så här gick det...
Det var en gång en 27-årig brunett som gick och drömde om julledighet.
Av erfarenhet visste hon att ledigheten är skönast innan den börjar, när drömmarna ännu är levande, men hon tänkte i allafall göra sitt bästa.
Julen kom snabbt emot och hemmavid fick mannen tjatat upp julgardiner, tomtar, mattor och juleljus i fönstren.
Sovmorgnar, lässtunder i soffan, långa promenader och julbroderier hägrade redan i den unga lärarinnans sinne.
På jobbet märktes stämningen hos de alltmer trötta studerande och den alltmer förväntansfulla stämningen hos kollegor som i stressande takt knapprade in vitsord, läste uppsatser och övervakade prov.
Den 19 december var det då äntligen dags för det efterlängtade jullovet.
Glada miner, hälsningar i dörren, packade väskor, städade skrivbord vittnade om kollegornas själv-disciplin och erfarenhet av tidigare lov och förmåga att inleda ledighet enligt överenskommet.
I det första kontoret till vänster strävade två över-plikttrogna språkfanatiker ännu på torsdag-fredag med att avsluta hösten och i bästa fall kika på våren.
Ännu in på fredagkväll den 21 december kl. 18.30, lyste ännu ljuset i den lilla "glasburen" då en stressad liten lärarinna satt ensam kvar i det tomt ekande men dock storslagna kampuskomplexet.
Med gott samvete stängde hon av datorn, packade sina bördaväskor och begav sig med lätt hjärta och glada steg mot bilen.
Nu var det äntligen dags!
Dags för Mobergs epos, pepparkaksbak, fammo-besök, choklad i måttliga mängder, alla ta-igen inbjudningar till vänner långt borta, julbroderier, familj, vänner, musik och Jesus.
Julhelgen gick i njutningens och pendlandets tecken, speciellt för ett sådant mobilt par som Herr och Fru H.
Mycket skulle hinnas med, mat, kyrka, julklappar med en liten M och L som gav till Hurra-skutt och bet på presentbandet som var den allra bästa klappen.
Sedan fortsatte det med mera julklappar, den obligatoriska gottagubben, lite "dofta gott" av svärmor, gamla tider med de äldre, och familjemys på Damskatan.
Med andra ord, den unga frun trivdes som fisken i vattnet. De följande dagarna gick i traditionens tecken och fru H kom som vanligt sig för att reflektera över livet och det som är viktigt på riktigt.
Automatiskt väcktes då hennes skuldkänslor av alltför sällan besök, telefonsamtal och inbillade relationsproblem. Men de kunde ändå inte överskugga den frid hon kände och den "här och nu" hon så desperat försökte ta tillvara, med medelmåttig framgång.
Nitisk som hon är så dök tankar på orättade prov och oordnade julfestprogram upp i drömmens värld när det inte tilläts plats under dygnets vakna timmar.
Hon tog dock det kloka beslutet att beta av en sak i taget och upptog jobbet inte kort efter att julmaten smält dagen efter dagen D.
Så fortsatte ledigheten för den unga brunetten och idag sitter hon skärmblind och ordtrött efter 6h rättande och vitsordsinföring, men dock nöjd och glad över att ha mött sin egen deadline.
"Man är sin egen värsta chef" som hennes man så klokt sade i en stund av rådgivning.
Nu återstår två dagar av den egentliga ledigheten och hon har planerat in följande:
rätta 75 uppsatser på två dagar samt sätta in alla vitsord.
Har hon satt sig på någonting, så får hon det genomfört också minsann!
Sedan är det dags att ta itu med vårens utmaningar.
Molnet blåser bort ovanför hennes huvud desto mera hon blåser och tar itu med problemen, och det är en skön känsla!
Hennes bruna hår upsatt i en lös hästsvans är halvlockigt efter en ny införskaffad locktång, och svänger rytmiskt till tonerna av Bebo Normans light of distant cities.
Idylliskt, tänker hon, och tänjer sin nacke som plågat henne de två senaste dagarna.
Ännu är det tid kvar, och tiden är nu och kvällen är ännu lång, tänker hon innan hon avslutar sitt blogginlägg med frid i sinnet.
Bara proofread en gång, bara en gång, och njuta av sin egen skaparglädje och kreativitet.
Ordtrött, pyttsan heller!
:)
Men vad har jag då åstadkommit under detta jullov? Och uppfyllde jag mina högt flygande planer? Så här gick det...
Det var en gång en 27-årig brunett som gick och drömde om julledighet.
Av erfarenhet visste hon att ledigheten är skönast innan den börjar, när drömmarna ännu är levande, men hon tänkte i allafall göra sitt bästa.
Julen kom snabbt emot och hemmavid fick mannen tjatat upp julgardiner, tomtar, mattor och juleljus i fönstren.
Sovmorgnar, lässtunder i soffan, långa promenader och julbroderier hägrade redan i den unga lärarinnans sinne.
På jobbet märktes stämningen hos de alltmer trötta studerande och den alltmer förväntansfulla stämningen hos kollegor som i stressande takt knapprade in vitsord, läste uppsatser och övervakade prov.
Den 19 december var det då äntligen dags för det efterlängtade jullovet.
Glada miner, hälsningar i dörren, packade väskor, städade skrivbord vittnade om kollegornas själv-disciplin och erfarenhet av tidigare lov och förmåga att inleda ledighet enligt överenskommet.
I det första kontoret till vänster strävade två över-plikttrogna språkfanatiker ännu på torsdag-fredag med att avsluta hösten och i bästa fall kika på våren.
Ännu in på fredagkväll den 21 december kl. 18.30, lyste ännu ljuset i den lilla "glasburen" då en stressad liten lärarinna satt ensam kvar i det tomt ekande men dock storslagna kampuskomplexet.
Med gott samvete stängde hon av datorn, packade sina bördaväskor och begav sig med lätt hjärta och glada steg mot bilen.
Nu var det äntligen dags!
Dags för Mobergs epos, pepparkaksbak, fammo-besök, choklad i måttliga mängder, alla ta-igen inbjudningar till vänner långt borta, julbroderier, familj, vänner, musik och Jesus.
Julhelgen gick i njutningens och pendlandets tecken, speciellt för ett sådant mobilt par som Herr och Fru H.
Mycket skulle hinnas med, mat, kyrka, julklappar med en liten M och L som gav till Hurra-skutt och bet på presentbandet som var den allra bästa klappen.
Sedan fortsatte det med mera julklappar, den obligatoriska gottagubben, lite "dofta gott" av svärmor, gamla tider med de äldre, och familjemys på Damskatan.
Med andra ord, den unga frun trivdes som fisken i vattnet. De följande dagarna gick i traditionens tecken och fru H kom som vanligt sig för att reflektera över livet och det som är viktigt på riktigt.
Automatiskt väcktes då hennes skuldkänslor av alltför sällan besök, telefonsamtal och inbillade relationsproblem. Men de kunde ändå inte överskugga den frid hon kände och den "här och nu" hon så desperat försökte ta tillvara, med medelmåttig framgång.
Nitisk som hon är så dök tankar på orättade prov och oordnade julfestprogram upp i drömmens värld när det inte tilläts plats under dygnets vakna timmar.
Hon tog dock det kloka beslutet att beta av en sak i taget och upptog jobbet inte kort efter att julmaten smält dagen efter dagen D.
Så fortsatte ledigheten för den unga brunetten och idag sitter hon skärmblind och ordtrött efter 6h rättande och vitsordsinföring, men dock nöjd och glad över att ha mött sin egen deadline.
"Man är sin egen värsta chef" som hennes man så klokt sade i en stund av rådgivning.
Nu återstår två dagar av den egentliga ledigheten och hon har planerat in följande:
rätta 75 uppsatser på två dagar samt sätta in alla vitsord.
Har hon satt sig på någonting, så får hon det genomfört också minsann!
Sedan är det dags att ta itu med vårens utmaningar.
Molnet blåser bort ovanför hennes huvud desto mera hon blåser och tar itu med problemen, och det är en skön känsla!
Hennes bruna hår upsatt i en lös hästsvans är halvlockigt efter en ny införskaffad locktång, och svänger rytmiskt till tonerna av Bebo Normans light of distant cities.
Idylliskt, tänker hon, och tänjer sin nacke som plågat henne de två senaste dagarna.
Ännu är det tid kvar, och tiden är nu och kvällen är ännu lång, tänker hon innan hon avslutar sitt blogginlägg med frid i sinnet.
Bara proofread en gång, bara en gång, och njuta av sin egen skaparglädje och kreativitet.
Ordtrött, pyttsan heller!
:)
torstai 30. elokuuta 2012
Come to the Well
Jag har en ny favoritlåt:
"Come to the Well" av Casting Crowns
Det bandet lyckas nog få till sina texter, alltid är de bra.
Den här börjar så här:
"Leave it all behind,
leave it all behind,
leave it all behind,
come to the well"
Ibland går det alltför lång tid innan jag kommer mig fram till källan utan istället suger ur det allra sista ur mig själv. Sången fortsätter senare:
"I have what you need,
but you keep on searching,
I've done all the work,
but you keep on working"
Det är så lätt att bara arbeta på utan att komma till Gud med allt.
Lita på att Han har allt under kontroll och att allt inte behöver bli perfekt.
"And all who thirst will thirst no more,
And all who search will find what their soul's longed for
The world will try, but it can never fill
so leave it all behind, and come to the well"
Så detta är min favoritsång för stunden och jag skall försöka ta till mig dess budskap.
En annan sång som jag älskar en strof i refrängen är "Wedding day" av Casting Crowns.
Den rör vid något djupt inom mig som nästan rör mig till tårar:
"When someone dries your tears,
when someone wins your heart
and says you're beautiful
when you don't know you are
When all you have longed to see
is written on his face
Love has come to finally set you free
on that Wedding day"
Det får jag ta till mig.
"Come to the Well" av Casting Crowns
Det bandet lyckas nog få till sina texter, alltid är de bra.
Den här börjar så här:
"Leave it all behind,
leave it all behind,
leave it all behind,
come to the well"
Ibland går det alltför lång tid innan jag kommer mig fram till källan utan istället suger ur det allra sista ur mig själv. Sången fortsätter senare:
"I have what you need,
but you keep on searching,
I've done all the work,
but you keep on working"
Det är så lätt att bara arbeta på utan att komma till Gud med allt.
Lita på att Han har allt under kontroll och att allt inte behöver bli perfekt.
"And all who thirst will thirst no more,
And all who search will find what their soul's longed for
The world will try, but it can never fill
so leave it all behind, and come to the well"
Så detta är min favoritsång för stunden och jag skall försöka ta till mig dess budskap.
En annan sång som jag älskar en strof i refrängen är "Wedding day" av Casting Crowns.
Den rör vid något djupt inom mig som nästan rör mig till tårar:
"When someone dries your tears,
when someone wins your heart
and says you're beautiful
when you don't know you are
When all you have longed to see
is written on his face
Love has come to finally set you free
on that Wedding day"
Det får jag ta till mig.
torstai 5. heinäkuuta 2012
En alldeles ljuvlig dag
Idag har varit en alldeles ljuvlig dag.
Det kändes redan när jag vaknade att idag blir en bra dag!
Först for vi till Vasa och shoppade och sedan och hälsade på goda vänner och deras lilla bebis.
Ett mycket trevligt besök!
Sedan kom vi hem och jag for till Prästgården för att ha ungdomssamling, men ingen kom. Alla ungdomar verkar ha tagit Sommarlov och firar på sitt håll. Och det unnar jag dem! Fastän jag saknar dem dearly.
På kvällen var det dags att börja packa inför morgondagens äventyr: Kretaresan!
På kvällskvisten hade vi in våra kära grannar på laxsmörgåsar och marängtårta för det hade lämnat över så mycket från Simons bjudning på onsdag.
Senare fick jag reda på en mycket glädjande nyhet av en annan god vän och hennes käresta.
Vänner gör livet mycket rikt, har jag konstaterat idag!
Sedan gick jag ut och hängde tvätt i sommarkvällen och en skön känsla spred sig, en rofylldhet och jag är glad över att semestern ännu är mer än en månad lång!
Jag hoppas att jag minns denna dag under nästa läsår när jag kämpar med all planering och undervisning!
Goda dagar!
"So I'm down on my knees
help me soak it all in
I want all of this life, that You let me live,
When time flies by
Lord, remind me to breathe
'cause my heaven on earth,
are moments like these"
- Selah -
Här kommer en bild på Simons kalasmat, som verkligen var KALAS mat! Mmm!
Det kändes redan när jag vaknade att idag blir en bra dag!
Först for vi till Vasa och shoppade och sedan och hälsade på goda vänner och deras lilla bebis.
Ett mycket trevligt besök!
Sedan kom vi hem och jag for till Prästgården för att ha ungdomssamling, men ingen kom. Alla ungdomar verkar ha tagit Sommarlov och firar på sitt håll. Och det unnar jag dem! Fastän jag saknar dem dearly.
På kvällen var det dags att börja packa inför morgondagens äventyr: Kretaresan!
På kvällskvisten hade vi in våra kära grannar på laxsmörgåsar och marängtårta för det hade lämnat över så mycket från Simons bjudning på onsdag.
Senare fick jag reda på en mycket glädjande nyhet av en annan god vän och hennes käresta.
Vänner gör livet mycket rikt, har jag konstaterat idag!
Sedan gick jag ut och hängde tvätt i sommarkvällen och en skön känsla spred sig, en rofylldhet och jag är glad över att semestern ännu är mer än en månad lång!
Jag hoppas att jag minns denna dag under nästa läsår när jag kämpar med all planering och undervisning!
Goda dagar!
"So I'm down on my knees
help me soak it all in
I want all of this life, that You let me live,
When time flies by
Lord, remind me to breathe
'cause my heaven on earth,
are moments like these"
- Selah -
Här kommer en bild på Simons kalasmat, som verkligen var KALAS mat! Mmm!
tiistai 15. toukokuuta 2012
Wonderfully made
1 You have searched me, Lord,
and you know me.
2 You know when I sit and when I rise;
you perceive my thoughts from afar.
3 You discern my going out and my lying down;
you are familiar with all my ways.
4 Before a word is on my tongue
you, Lord, know it completely.
5 You hem me in behind and before,
and you lay your hand upon me.
6 Such knowledge is too wonderful for me,
too lofty for me to attain.
and you know me.
2 You know when I sit and when I rise;
you perceive my thoughts from afar.
3 You discern my going out and my lying down;
you are familiar with all my ways.
4 Before a word is on my tongue
you, Lord, know it completely.
5 You hem me in behind and before,
and you lay your hand upon me.
6 Such knowledge is too wonderful for me,
too lofty for me to attain.
7 Where can I go from your Spirit?
Where can I flee from your presence?
8 If I go up to the heavens, you are there;
if I make my bed in the depths, you are there.
9 If I rise on the wings of the dawn,
if I settle on the far side of the sea,
10 even there your hand will guide me,
your right hand will hold me fast.
11 If I say, “Surely the darkness will hide me
and the light become night around me,”
12 even the darkness will not be dark to you;
the night will shine like the day,
for darkness is as light to you.
Where can I flee from your presence?
8 If I go up to the heavens, you are there;
if I make my bed in the depths, you are there.
9 If I rise on the wings of the dawn,
if I settle on the far side of the sea,
10 even there your hand will guide me,
your right hand will hold me fast.
11 If I say, “Surely the darkness will hide me
and the light become night around me,”
12 even the darkness will not be dark to you;
the night will shine like the day,
for darkness is as light to you.
13 For you created my inmost being;
you knit me together in my mother’s womb.
14 I praise you because I am fearfully and wonderfully made;
your works are wonderful,
I know that full well.
15 My frame was not hidden from you
when I was made in the secret place,
when I was woven together in the depths of the earth.
16 Your eyes saw my unformed body;
all the days ordained for me were written in your book
before one of them came to be.
17 How precious to me are your thoughts,[a] God!
How vast is the sum of them!
18 Were I to count them,
they would outnumber the grains of sand —
when I awake, I am still with you.
you knit me together in my mother’s womb.
14 I praise you because I am fearfully and wonderfully made;
your works are wonderful,
I know that full well.
15 My frame was not hidden from you
when I was made in the secret place,
when I was woven together in the depths of the earth.
16 Your eyes saw my unformed body;
all the days ordained for me were written in your book
before one of them came to be.
17 How precious to me are your thoughts,[a] God!
How vast is the sum of them!
18 Were I to count them,
they would outnumber the grains of sand —
when I awake, I am still with you.
Tilaa:
Blogitekstit (Atom)